månadsarkiv: oktober 2013

Historikerna och den digitala utmaningen

Följande text publicerades den 8 oktober 2013 som ett inlägg i debattforumet på Riksbankens Jubileumsfonds hemsida. I huvudsak är den en förkortad, lätt bearbetad version av olika textavsnitt jag skrivit för kapitel 1 i ”Historia i en digital värld”, ett projekt som bedrivs i samarbete med Jessica Parland-von Essen.

* * *

En av de stora förändringsprocesser som präglar vår tid är den utveckling som ibland kallas den digitala revolutionen. Datorer, internet, smarta mobiler och sociala medier har på några få decennier förändrat hur många människor förstår och interagerar med sin omvärld på ett oerhört kraftfullt sätt. Det handlar inte bara om att vi, särskilt ungdomar, använder andra tekniska prylar för underhållning och kommunikation än vi gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Den så kallade virtuella världen blir för allt fler människor en allt större del av den verklighet där de lever sina liv och sociala medier blir allt viktigare för nyhetsförmedling och opinionsbildning – och därmed för politik och samhällsutveckling.

För historikern aktualiserar denna utveckling många intressanta frågor om samhällets förändring, vart vi är på väg och hur kunskaper om det förflutna kan hjälpa oss att bättre förstå det som händer. Men hur påverkar den digitala tekniken och dess samhälleliga följder historikerna själva, deras arbetssätt och forskningens villkor? Vilka nya möjligheter uppstår och vilka nya (eller gamla) problem behöver vi förhålla oss till?

I Sverige saknas ännu en mer systematisk diskussion om dessa frågor, men i USA och delar av Europa har det på senare år vuxit fram ett fält som på engelska heter Digital History, digital historia. Det är nära förbundet med en bredare rörelse kallad digital humaniora (Digital Humanities); bådadera, särskilt det senare, förkortas ofta DH. Digital humaniora är dels en generell beteckning på all humanistisk forskning som bedrivs med digitala metoder och står dels för en mindre, aktiv grupp av utövare vilka gärna definierar sig själva just som digitala humanister snarare än som historiker eller tillhöriga någon annan enskild disciplin. För dem handlar digital humaniora om mer än bara några nya metoder; det innebär istället ett visst förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och, ofta, kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker inom såväl forskning som undervisning.

Det som ibland kallats den digitala vändningen (the digital turn) inom historia och humaniora lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra “vändningar” under de senaste årtiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett nytt inslag eller dimension i forskarnas arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

Vi skulle kunna svara på dessa förändringar och förväntningar genom att säga att våra arbetsformer har fungerat bra i generationer och att det inte finns någon anledning att ändra på det. Det är en förståelig reaktion, särskilt inför det slag av oreflekterad teknikentusiasm där ”nytt” definitionsmässigt innebär ”bättre” än ”gammalt” oavsett de faktiska meriterna. Ställda inför den samhällsomvandling vi nu är mitt uppe i, vore dock en sådan hållning inte förenlig med den insikt vi som historiker har om att samhällen alltid förändras. Den modell vi haft för vad forskning och undervisning är må vara utmärkt på många sätt, men den har utvecklats i ett specifikt historiskt och socialt sammanhang som nu håller på att omvandlas i grunden.

Vi behöver därför på nytt ställa de fundamentala frågor som aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför? Gör vi inte detta kommer vi sannolikt att få det allt svårare att för det omgivande samhället begripliggöra värdet av vårt arbete. På sikt, och kanske snabbare än vi tror, kan vi då uppfattas som irrelevanta av beslutsfattare och andra, vilket i förlängningen kan få mycket negativa konsekvenser.

Det ovan sagda ska inte uppfattas som ett utslag av en okritisk syn på den tekniska utvecklingen och dess samhälleliga följder; tvärtom är det ett uttryck för övertygelsen om att vi måste förhålla oss aktivt till denna utveckling för att inte överflyglas av den. De nya metoder, material och verktyg som digital historia erbjuder för nämligen inte bara med sig oanade möjligheter utan också nya risker, problem och felkällor. Det kritiska tänkandet blir alltså viktigare än någonsin, men för att kunna utöva det måste vi förstå de nya förutsättningarna, miljöerna och redskapen. Det kräver i sin tur att vi på allvar börjar diskutera hur framtidens historia ska skrivas och vilken roll vi som historiker har i en digital värld.

Kenneth Nyberg

Docent i historia vid Göteborgs universitet

För mer om digital historia se Jessica Parland-von Essens och Kenneth Nybergs webbaserade skrivprojekt Historia i en digital världhttp://digihist.se. Läs gärna också Thomas Nygrens rykande färska översiktsartikel ”Digitala material och verktyg: Möjligheter och problem utifrån exemplet spatial history i Historisk tidskrift 2013:3, s. 474–482 (i skrivande stund ej tillgänglig på webben).

Kognitiv historia härnäst?

Idag gästades min institution av idéhistorikern David Dunér från Lunds universitet som talade om ”Kognitionshistoria: Möjligheter och utmaningar för historieforskningen”. Det blev ett mycket intressant seminarium där både historiker av olika slag, kognitionsvetare och andra deltog.

Dunérs utgångspunkt var att kognitionsvetenskapen gjort stora framsteg de senaste decennierna och att en tvärvetenskaplig kognitionshistoria (eller kognitiv historia) skulle kunna dra nytta av dessa för att bättre förstå människors tänkande – och därmed handlande – i historien. Han menar (och jag håller i princip med om) att vi historiker ofta tvingas hemfalla åt ganska amatörmässiga psykologiska resonemang om människors motiv och mentalitet trots att forskningen idag vet ganska mycket om hur mänsklig kognition fungerar. Dunér hävdar också att historievetenskapen (i bred mening) befinner sig i en fas där vi efter historiematerialism, socialkonstruktivism etc. söker efter nya teoretiska verktyg för att förstå det förflutna, där just kognitionsvetenskap kan vara ett intressant alternativ.

Efter en genomgång av några centrala begrepp och tankegångar för denna nya, utpräglat tvärvetenskapliga forskning – människan som resultatet av en biokulturell samevolution; hur kognitionen är kroppsligt förankrad, situerad och distribuerad; betydelsen av kategorisering, metaforer och intersubjektivitet för det mänskliga tänkandet – landade Dunér i en plädering för hur kognitionsvetenskapliga insikter kan användas för att bättre studera människors tankeprocesser, sinnen, känslor, språk med mera. Frågorna och diskussionen efteråt handlade om hur kognitiv historia egentligen skiljer sig från tidigare ansatser, hur man undviker enkel biologism respektive konstruktivism och vilken roll källorna har. Det tema som återkom i Dunérs respons på flera av dessa frågor var den kognitiva historiens starka fokus på interaktionen mellan människor och deras omgivning i vid bemärkelse, inklusive de miljöer och lämningar, de källor, som vi använder för vår forskning.

Som Christer Ahlberger påpekade i en kommentar innebär detta synsätt att källorna inte längre ses som passiva spår eller återspeglingar av det som hänt, utan de får en direkt skapande, performativ roll då de är en aktiv part i den interaktion som vi undersöker. Sammantaget tycker jag detta är ett mycket intressant perspektiv som söker uppnå en så nyanserad förståelse av den mänskliga historien som möjligt genom att (som Dunér uttryckte det) ”väva ihop” det bästa från flera olika vetenskaper. Hur genomförbart det är och vilka nya möjligheter det eventuellt kan erbjuda i praktisk forskning återstår att se, men utan tvivel är detta bara början för kognitiv historia.

Nätkurser utmanar – men hur?

P-O Rehnquist publicerade igår ett nytt inlägg om MOOCs, massiva nätkurser, där han argumenterade för att vi måste ta dem på allvar och att de inte kommer försvinna. Min vana trogen började jag skriva en kort kommentar som snart svällde ut till ohanterliga proportioner, och därför publicerar jag den här som ett blogginlägg istället. Eftersom det började som ett direkt svar på P-O:s text blir det förmodligen inte fullt begripligt utan att läsa hans inlägg först, så gör gärna det!

På flera enskilda punkter håller jag egentligen med P-O i huvudsak, även om det nog i fråga om nuvarande kvalitet på undervisningen och i vilka former den bedrivs är viktigt att vara medveten om att det varierar rätt mycket både mellan olika lärosäten och utbildningsområden. Inom de ämnen där antalet lärarledda timmar är minst, humsam, stämmer till exempel bilden av att allt är opersonliga storföreläsningar rätt illa bortom första terminen. (Detta är också en skillnad mot USA där stora delar av de fyra åren på college består av storskaliga grundkurser i olika ämnen medan vi i Sverige har ett system byggt på successiv fördjupning i ett eller ett par huvudämnen.)

Och visst är det så att de ekonomiska förutsättningarna är som de är och att det är något vi måste beakta i diskussionen om MOOCs, men faktum är att åtminstone på min arbetsplats håller de senaste årens förstärkningar på att få reellt genomslag i undervisningen. Till stor del sker det genom att man lägger in just mer småskaliga och studentaktiva lektionstillfällen mellan föreläsningarna och utökad individuell handledning på senare terminer. Även om det kan tyckas vara små insatser spelar de stor roll för att sätta in traditionella föreläsningar i ett sammanhang och som helhet skapa en fungerande lärandemiljö vilken, trots allt, skiljer sig rätt mycket från MOOCs som de ser ut i dagsläget.

Att det gäller ”i dagsläget” bör kanske understrykas: de massiva nätkurserna kommer säkert att utvecklas och förändras, så min skepsis rör främst de stora förhoppningar som knyts till dem i sin nuvarande form. Däremot delar jag P-O:s uppfattning att den traditionella undervisningen håller på att utmanas och att MOOCs på många sätt bara utgör början på den utvecklingen. Men då tror jag snarare att det som omtalas i denna artikel hos BBC, SPOCs (”small private online courses”), blir det som kan kullkasta den rådande ordningen. Det är ett slags halvvägs återvändande till mer traditionella distanskurser på en högre nivå eller i större skala inspirerad av MOOCs, vilket innebär att man kan dra fördel av stordrift i högre grad än i konventionella kurser samtidigt som man bevarar något av det sociala sammanhang som är så viktigt för den enskilda studentens lärande.

Som detta exempel visar behöver kritiken mot MOOCs inte nödvändigtvis handla om reflexmässig konservatism, vilket ibland antyds, utan det finns flera alternativa visioner om vart högre utbildning ska ta vägen härnäst och ingen – varken de som tror på MOOCs eller de (vi) som är mer tveksamma – vet i nuläget hur det kommer att gå. Att många tidigare omstörtande innovationer har förlöjligats när de först gjorde entré är därför inget argument som stödjer tesen att MOOCs är en sådan innovation, utan bara en generell observation vars relevans i detta fall vi ännu inte kan uttala oss om. Historiskt finns det ju för övrigt också många exempel på motsatsen, innovationer som lanserats med buller och brak och löften om att förändra världen för att sedan bara försvinna nästan spårlöst; att så är fallet är lika lite ett argument mot MOOCs då, som amerikanerna säger, ”the jury is still out”.

Det enda vi kan och bör utgå från är därför sakliga argument baserade på vad vi vet just nu, och det finns helt enkelt (ännu) inga eller få empiriska belägg för uppfattningen att MOOCs är en revolutionerande ny modell vilken ur lärandeperspektiv fungerar lika bra som eller bättre än traditionell campusutbildning. Många tror, önskar och hävdar att det kommer bli så, men här och nu finns det i princip inget underlag för den ståndpunkten. Det finns egentligen inte heller hårda data som visar på motsatsen, men utifrån vad vi vet mer allmänt om hur människor lär sig och om hur de första MOOCs har fallit ut kan man hävda att det finns viss evidens för att de fungerar för en viss typ av innehåll för en viss typ av studenter – men knappast som en allena saliggörande universalmodell. Bristen på lärarstöd gör att genomströmningen är extremt låg jämfört med traditionella kurser (från enstaka procent upp till 15–20), vilket gör att de som klarar av studierna är de allra starkaste, mest motiverade och självständiga studenterna. MOOCs lämpar sig därför bäst för fortbildning av redan studievana personer, särskilt kanske inom teknisk-naturvetenskapliga ämnen där innehållet tenderar vara mer standardiserat och mindre sammanhangs- och platsberoende än inom humsam-området.

För sådana typer av utbildning kan således massiva nätkurser fylla ett viktigt behov och nå hög kvalitet, och jag tror också att en s.k. ”blended”-modell där man följer en MOOC och varvar föreläsningarna med lärarledda seminarier etc. i mindre grupper (via distans eller campus) kan fungera väl om det görs rätt. Tanken att MOOCs i nuvarande form och i stor skala skulle kunna hantera utbildning av alla slags studenter i alla slags ämnen, däremot, finns det alltså för närvarande mycket lite eller inget empiriskt stöd för. (Jag tar tacksamt emot korrigeringar och hänvisningar till relevant material på denna punkt då jag självfallet kan ha missat något.) Samtidigt pekar det mesta på – ja, det är till och med självklart – att nätet kommer spela en allt större roll för utbildning på alla nivåer framöver. Medan vi tycks vara oense om bedömningen av MOOCs i sig, åtminstone vilken utbildningskvalitet de erbjuder, skriver jag därför gärna under på P-O Rehnquists avslutande summering: ”Ingen vet vart MOOC tar vägen, men jag menar att det finns tillräckligt många och tydliga tecken på att den traditionella högre utbildningen nu utmanas på allvar.”

På ny adress

Drygt tre år efter det första inlägget på Tidens skiften har jag lärt mig en hel del om bloggen som medium, liksom mer allmänt om att leva en del av sitt skrivande liv på nätet. Under dessa år har jag experimenterat ganska friskt med olika former, inriktningar och tilltal som ett sätt att utforska bloggandets möjligheter och begränsningar. Utan tvivel kommer jag att fortsätta med det, men den senaste tiden har jag också alltmer känt ett behov av att samla ihop de lösa trådarna och göra en nystart utifrån en ny och mer långsiktig fast punkt i min tillvaro på webben. Utifrån de gångna årens erfarenheter har jag lite mer klart för mig vad skrivande på webben kan ge (eller inte), och jag har också tänkt en del på den inte alltid enkla gränsdragningen mellan professionell och privat identitet på nätet.

I vår tid, och så vitt det går att bedöma i snabbt ökande grad framöver, förutsätter rollen som historiker att man är verksam och synlig på webben och i sociala medier. Även om jag har svårt för uttryck som att forskare måste vårda sitt varumärke – ”personal branding” – ligger det något i påståendet att vare sig man vill eller inte har man en nätidentitet. Kontrollerar man den inte själv hamnar den i händerna på andra, och det är inte säkert att resultatet blir vad man skulle önska. För en professionell historiker tror jag därför det är ganska självklart att man behöver ha en tydligt identifierbar hemvist på nätet, där man enkelt kan nås och där så mycket som möjligt av ens forskning är fritt tillgänglig för allmänhet och forskarkollegor. Genom att skriva regelbundet på sin webbplats, dvs. blogga, kan man pröva idéer och låta andra se ens textutkast medan det fortfarande är möjligt att göra ändringar i dem, och man synliggör och avdramatiserar vad forskning är genom att öppet dela med sig av vad man håller på med.

Ja, det finns många skäl att ha en tillgänglig, överskådlig och regelbundet uppdaterad webbplats, och det blir allt vanligare att forskare har en sådan. Tidens skiften har fyllt många av dessa funktioner för mig, men det har framför allt varit en blogg och den har efterhand utvecklat en viss form och ett visst tonfall. För att kunna börja om från noll på en ny webbplats med tydlig identitet har jag därför de senaste dagarna kopierat över allt innehåll på Tidens skiften, liksom inlägg från två andra bloggar som nu upphört, till min nygamla sajt http://kennethnyberg.org. Här finns alltså samtliga blogginlägg jag skrivit sedan hösten 2010 liksom korta presentationer av min forskning, ett kalendarium och fulltextversioner av ett antal av mina publikationer. (Mitt skrivande på ”Historia i en digital värld”, som är ett särskilt projekt i samarbete med Jessica Parland-von Essen, påverkas inte av detta.)

Från och med idag slutar jag alltså att uppdatera Tidens skiften, även om sajten med befintligt innehåll kommer att bevaras under ett antal år framöver. Jag hoppas få se många här istället – välkommen hit!