månadsarkiv: augusti 2013

Akademisk frihet och moralisk förvirring

Idag skriver Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, i SvD om universitetens ”moraliska förvirring”. Liksom de spanska akademiker hon refererar och citerar skräder hon inte orden, utan menar att universiteten fullständigt tappat färdriktningen och är i händerna på inskränkta byråkrater, narcissistiska studenter (och politiker) – och universitetslärare drivna av ideologi och instrumentalism snarare än intellektuell nyfikenhet och disciplin av klassiskt snitt. Det är, som P-O Rehnquist skrev på Twitter, ”ord och inga visor”. (Uppdatering 30 augusti: Läs också Rehnquists blogginlägg med anledning av artikeln, ”Bolognaprocessen har spårat ur”, och Ivar Arpis ledarkommentar i SvD, ”Kommer det på tentan?”.)

Uppgörelsen med det senaste halvseklets universitetsutveckling blir som helhet kanske lite väl svartvit, med ensidigt fokus på de (enligt Enkvist) negativa dragen och ett mestadels underförstått beklagande av de fornstora dagar som flytt. Framför allt när det gäller beskrivningen av studenterna som grupp blir det alltför grovt; även om jag också har intrycket att förkunskaper och skrivförmåga gradvis har försämrats är det viktigt att förstå att det delvis beror på att ”dagens ungdom” har andra kompetenser vilka (självklart) är en produkt av att samhället idag ser annorlunda ut än för 20, 50 eller 100 år sedan. Det enkla faktum att vi idag har massuniversitet med mångdubbelt fler studenter än i mitten av 1900-talet måste också med nödvändighet få vissa konsekvenser för hur de är organiserade och bedriver sin verksamhet.

Inte desto mindre tror jag många universitetslärare kan känna igen sig i mycket av det Enkvist skriver. Det som framför allt ger anledning till oro är den tendens till byråkratisering och instrumentalisering av hela verksamheten som jag skrivit om tidigare och som kan få förödande konsekvenser. Särskilt problematiskt är det att alltmer tid och resurser (egentligen samma sak) läggs på utvärderingssystem där professionella specialister bedöms av personer som kan mycket lite eller inget alls om det de utvärderar. Eftersom de inte kan göra på annat sätt används system baserade på enkel mätbarhet i form av kvantitativa mått, vilka läggs till grund för löne- och karriärutveckling trots att det är högst tveksamt om de mäter det de antas mäta. Sådana system påverkar också verksamheten, ibland mycket kraftigt, genom att de skapar incitament till att använda sin tid så att det ger flest poäng i utvärderingarna snarare än på sådant sätt att det mest konstruktivt bidrar till forskning och utbildning.

Sammantaget, och här håller jag helt med Enkvist, präglas såväl politik som förvaltning inom universitets- och högskoleområdet av intressen som prioriterar snart sagt allt utom just det som är grunden för det långsiktiga värde akademin har att tillföra samhällsutvecklingen: ett självständigt, kritiskt och ibland obekvämt kunskapssökande som vågar utmana rådande idéer och maktstrukturer i alla upptänkliga avseenden. Just självständigheten är avgörande, för ofta vet vi inte i utgångsläget vilken kunskap som kommer visa sig vara ”nyttig” eller leda till stora genombrott. Både universiteten och samhället måste alltså tydligt signalera att kunskap faktiskt spelar roll och att det finns ett förtroende för forskares och lärares professionalitet. I annat fall kommer akademin att stelna i en ängslighet och i (ännu mer) rigida former som slukar stora resurser men inte ger särskilt mycket tillbaka.

Den sista poängen förtjänar upprepas eftersom så många idag, både inom och utom universitets- och högskolevärlden, inte verkar förstå detta helt avgörande förhållande: det är den akademiska friheten och ambitionen att så långt möjligt låta kunskapssökandet styras inte av kortsiktig nytta utan av en förutsättningslös nyfikenhet och en kritisk blick, som gjort det möjligt för vetenskapen att över tid betyda så kolossalt mycket för kunskapsutvecklingen och för samhället (på gott och ont, ska kanske tilläggas). Som människor kan vi aldrig helt göra oss kvitt vår förförståelse eller önsketänkande av olika slag, men likväl är det strävan att i möjligaste mån rensa bort sådana felkällor som gjort den vetenskapliga kunskapen till ett så kraftfullt verktyg för att förstå, förklara och omforma världen.

För universitet och högskolor betyder detta att de till sina former och uttryck måste förändras i takt med det omgivande samhället för att kunna demonstrera sitt värde, men samtidigt måste de bevara sitt oberoende för att alls kunna bevara och reproducera detta värde på längre sikt. För egentligen är det mycket enkelt: utan akademisk frihet – yttre och inre, för forskare, lärare och studenter – finns ingen akademi.

Boxarupproret och Kinasvenskarna

För ovanlighetens skull kommer här det andra inlägget i rad där jag gör reklam för en av mina egna publikationer (på annat håll, vill säga; en blogg är ju också en publiceringsform). Det är en uppsats om ”Boxarupproret och Kinasvenskarna” i Historielärarnas förenings årsskrift för 2013, vilken kom från tryckeriet för bara några veckor sedan. Texten är till stora delar en bearbetad version av några avsnitt ur min doktorsavhandling från 2001, och den ingår här i ett särskilt tema om Kina (i praktiken främst kinesiskt 1900-tal) tillsammans med flera intressanta uppsatser av Hans Hägerdal, Ingemar Ottosson, Anne Hedén och Michael Schoenhals.

HLFÅ 2013HLFÅ, som den vanligen kallas, är en av de äldsta regelbundet utkommande publikationerna med bred historisk inriktning i Sverige. Den riktar sig i första hand till verksamma historielärare men också andra med historiskt intresse, och utöver ett antal artiklar innehåller varje utgåva ett stort antal recensioner. HLFÅ är egentligen ganska unik då flertalet artiklar i den är författade av aktiva historiker och försedda med notapparat etc., samtidigt som den vänder sig till en bredare publik än mer renodlade fackpublikationer som Historisk tidskrift och Scandia. Det var roligt att för första gången få medverka i detta sammanhang och jag hoppas det blir fler tillfällen framöver!

Jag är särskilt tacksam mot HLFÅ och dess redaktör Bengt Nilson för att jag fått lov att här återge hela artikeln som den ser ut i tryckt version, vilket förhoppningsvis gör att den når ännu fler läsare. Ett varmt tack också till Helgelseförbundets arkiv/Evangeliska Frikyrkan, varifrån flera av bilderna i uppsatsen kommer och som generöst gett tillstånd att publicera dem här i digital form. Samtliga bildtexter är skrivna av Bengt Nilson.

”Boxarupproret och Kinasvenskarna” (PDF, 3 Mb)

Det finns också en ren textversion (HTML) som laddar snabbare men saknar bilder. (Observera att det av tekniska skäl kan finnas vissa mycket små skillnader mellan denna version och texten i PDF-filen.)