månadsarkiv: juni 2013

Att mäta kvalitet

Lollo Makdessi och Märit Halmin har startat ett ”Läkarupprop för en bättre sjukvård” som väckt stor uppmärksamhet de senaste dagarna:

Svenska läkare spenderar minst tid i Europa på sina patienter. Det beror delvis på att vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion i stället för på patientens behov. För att redovisa vår produktivitet åläggs vi en enorm administrativ börda som tar tid från våra patienter.

Ett system som fokuserar på produktion står ofta i motsättning till patientens bästa. Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad. [– – –] Enligt läkaretiken ska behovs- och människovärdesprincipen alltid gå först. I dagens system styr kostnadseffektivitetsprincipen. Vi ser de faktiska konsekvenserna av detta.

Både deras verklighetsbeskrivning och frustrationen över att den inte tas på allvar känns igen från skolan och andra offentliga verksamheter, där ansvariga politiker och tjänstemän i allt högre grad försöker mäta och utvärdera kvalitet med kvantitativa mått. På område efter område trängs professionaliteten tillbaka och ersätts av en snäv marknadslogik där okunskap och kortsiktighet premieras på den beprövade erfarenhetens och det vetenskapliga förhållningssättets bekostnad. Det blir alltmer märkbart även i den akademiska världen, och det djupt problematiska i en sådan utveckling uppmärksammas i en krönika i Universitetsläraren nr. 9/2013 av SULF:s tredje vice ordförande Helén Persson:

Den mesta forskningen finansieras med offentliga medel och då kan det tyckas rimligt att offentligheten med rätta efterfrågar forskningens samhällsnytta. Frågan om samhällsnytta är emellertid en aspekt som rymmer stor komplexitet. En del av denna komplexitet är new public management eller föreställningen att landets lärosäten drivs bäst som företag – på det att samhället får mesta möjliga återbäring på gjorda investeringar. Lärarnas oberoende hotas när den svårfångade kvaliteten omräknas till kvantifierbara värden såsom genomströmning och antal citeringar, värden som bidrar till att sänka kvaliteten i form av lägre krav på studenterna och stor reproduktion av sedan länge uppnådda forskningsresultat.

Sådana resonemang viftas inte sällan bort som uttryck för akademikers egenintresse och konservatism, eller tolkas som att de (vi) motsätter sig alla former av granskning och uppföljning. Så är det självfallet inte, och den typen av uppfattningar visar i sig en djup okunnighet om den extremt prestationsinriktade och utvärderingsintensiva tillvaro forskare lever i varenda dag av sina professionella liv. Där utgör värdering, bedömning och rangordning av de egna prestationerna en ständig följeslagare genom alla skeden av karriären; konkurrensen är stenhård och för varje år som går blir den allt tuffare på olika nivåer, vare sig det gäller doktorandantagning, anslagsansökningar eller tjänstetillsättningar. Kritisk granskning och prövning är över huvud taget en av de mest grundläggande förutsättningarna för allt vetenskapligt arbete.

Vad diskussionen egentligen handlar om, är alltså inte huruvida verksamheten vid universitet, sjukhus och skolor ska hålla hög kvalitet och ge mesta möjliga effekt för investerade skattemedel eller inte, vilket man ibland kan få intryck av. Frågan handlar i stället om vad kvalitet i denna typ av verksamheter är och hur den ska bedömas eller (om man så vill) mätas. Om vi tror att sakkunskap, beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund faktiskt betyder något och inte bara är tomma ord, är det ganska givet att meningsfulla svar på den frågan bara kan ges av de professionella yrkesutövarna själva. Därför är det oerhört viktigt att de låter sina röster bli hörda på det sätt som läkarna gör nu. Det är ett exempel som många andra, inte minst universitetslärarna, borde ta efter.

Uppdatering 130622: Strax efter att jag publicerat ovanstående upptäckte jag att min kollega i projektet ”Historia i en digital värld”, Jessica Parland-von Essen, alldeles nyss skrivit ett blogginlägg som delvis berör samma frågor i finskt sammanhang. Hela texten är läsvärd, men avslutningen sammanfattar vad det hela ytterst handlar om:

Vad jag sörjer är att de finska universiteten sannolikt kommer att gå som stora förlorare ur detta, om inte radikala politiska åtgärder vidtas för att på riktigt göra dem mer autonoma, främja mindre enheter, avveckla projektkulturen och befria resurser från rapportering och styrning. Och ge både studerande och forskare mer tid och frihet att tänka istället för att planera och rapportera under ständig tidspress.

Gamla texter, nya verktyg

Som regelbundna läsare av bloggen vet har jag de senaste två–tre åren intresserat mig för digital historia och, i vidare mening, digital humaniora. Det har varit lärorikt och jag tror mig i dag ha ett ganska hyfsat grepp om åtminstone vissa delar av detta fält (om det nu är ett fält), särskilt då digital historia i det anglosaxiska språkområdet. Men det är ofrånkomligen en tämligen ytlig kunskap som mestadels ligger på en allmän och abstrakt nivå; några egentliga insikter om de mer påtagliga tekniska frågor och problem det i grunden ofta handlar om har jag inte. Och det börjar kännas som att det är dags att skaffa sig sådana, att närmare bekanta sig med vad det konkret innebär att som humanist arbeta med digitala metoder.

Därför blev jag mycket glad när jag av Benjamin Ekman blev inbjuden att närvara vid en workshop i Lund där ett antal projekt med sådan inriktning träffades den 13–14 juni för att dryfta frågor av gemensamt intresse. Flertalet av de representerade projekten ligger inom eller i anslutning till äldre kyrkohistoria och har sin bas i Sverige, Tyskland och England. De handlar alla, på olika sätt, om att med hjälp av databaser möjliggöra jämförelser och analyser av ett medelstort antal (några tusen eller tiotusental) äldre texter och textfragment på olika språk – till exempel grekiska, latin och arabiska – och att göra dem tillgängliga för både allmänheten och andra forskare. Gruppen bakom forskningsprogrammet Early Monasticism and Classical Paideia (MOPAI) i Lund, under ledning av Samuel Rubenson, stod som värd för workshopen.

De övriga projekt som presenterades under dagen var följande (med de rubriker som då användes och med reservation för att uppgifterna inte är helt konsekvent återgivna):

Ancient Wisdoms (SAWS, London – Anna Jordanous m.fl.)

DEBIDEM Question and Answer manuscripts (London – Ilse De Vos)

Corpus der Arabischen und Syrischen Gnomologien (CASG, Halle – Norman Wetzig m.fl.)

eTraces: Computational Aspects of Historical Text Re-use (Leipzig – Marco Büchler m.fl.)

Tidig kyrkohistoria är inte direkt mitt eget forskningsfält, men det var oerhört givande och tankeväckande att få sitta med under den första dagens överläggningar. Då presenterades respektive projekt i stora drag och vissa problem lyftes upp i en inledande diskussion som var tänkt att ligga till grund för mer specifika, tekniska samtal under den andra dagen. Kanske skulle jag stannat även för dessa, men den dag jag var med blev mer inspirerande än jag kunnat tro trots ganska höga förväntningar; den gav konkretion åt många frågor jag stött på redan tidigare, men utan att det blev så tekniskt komplicerat att jag hade problem att hänga med i vad som sades.

Efterhand som dagen fortskred blev det uppenbart att det finns vissa frågor och dilemman som tenderar återkomma i projekt av detta slag. Inget av det lär vara nytt eller okänt för den som själv arbetar med liknande forskning, men jag skulle ändå vilja lyfta fram några punkter som för en lekman tycktes väsentliga:

• Den grundläggande utmaningen består i att i en databas fånga en ibland oerhört stor komplexitet av relationer mellan olika texter och fragment, vilka tillkommit under lång tid. Hur etablerar man texternas relation till varandra, vilka sådana kopplingar är relevanta/intressanta och hur ska man klassificera och sortera olika egenskaper?

• Även i projekt som i grunden ”bara” handlar om att tillgängliggöra ett visst antal texter och metadata kring dem uppstår mängder av frågor om vilka data som är intressanta och varför. Med andra ord: att vissa aspekter eller karakteristika kan tyckas självklara att registrera medan andra inte är det, beror ju på vilken idé – uttalad eller underförstådd – man har om vad databasen och dess innehåll kommer att användas till. Vilka möjligheter och vilka begränsningar bygger man in genom sina val och antaganden om målgrupp och användningsområde?

• En viktig drivkraft bakom många projekt är de ökade möjligheter webben och digital teknik ger att just tillhandahålla material och forskningsdata i större utsträckning än tidigare. Men hur öppna ska databaserna vara? Ska vem som helst kunna gå in och ändra i innehållet (jfr Wikipedia) eller ska det finnas begränsningar och i så fall vilka? Forskare tenderar kanske att vara skeptiska mot fullständig öppenhet, men även om bara andra specialister ska ges tillgång uppstår frågor om hur man principiellt bestämmer vilka som är kvalificerade eller ej och hur man rent praktiskt löser det med åtkomsten för dessa personer.

• En annan fråga i anslutning till det, som vi känner igen från många andra sammanhang, är vilka material och metadata som det ens är tillåtet att tillgängliggöra för allmänheten med hänsyn till copyright och andra begränsningar som ligger utom forskarnas kontroll. Det var påfallande hur detta återkom gång på gång under dagen, alltså hur copyrightskyddet ofta blir ett konkret hinder för såväl samarbete forskare emellan som att tillgängliggöra resultaten av deras arbete för en bredare allmänhet.

• Slutligen fanns det också en mer teknisk problematik som dök upp flera gånger och det var den om hur resultatet av arbetet i sådana här projekt kan tas tillvara mer långsiktigt och länkas ihop. Hur goda metoder man än utvecklar i konkreta situationer är de ju inte till mycket hjälp om de är ”hemmabyggda” och inte går att förstå om fem eller tio år när någon annan vill bygga vidare på dem. Det är alltså helt avgörande att de som arbetar med liknande projekt kommunicerar med varandra, länkar ihop varandras arbete och ser till att så långt som möjligt utnyttja gemensamma standarder istället för specialbyggda lösningar. Samtidigt är detta ofta lättare sagt än gjort, eftersom varje projekt i någon mening är unikt och har sina egna utmaningar.

Svensk och global historia i spanska arkiv

Detta inlägg publicerades ursprungligenmin institutions gemensamma forskarblogg Historiska studier den 3 april 2013.

Min forskning handlar om botanisten och forskningsresanden Pehr Löfling (1729–1756), en elev till Carl von Linné som under sitt alltför korta liv hann med att arbeta i både Spanien och dagens Venezuela. Tanken med projektet är att genom Löflings livshistoria, framför allt hans vuxna år i Uppsala, Madrid och Orinoco-området, skildra hur kunskapen om naturen under 1700-talet genomgick ett slags globalisering som var mycket nära förbunden med såväl koloniala företag som den framväxande globala ekonomin. Det är en historia som i sin tur är viktig för att förstå världen som den ser ut idag, då globaliseringsprocesser av olika slag alltmer påverkar människors tillvaro.

Det mesta av det material Pehr Löfling lämnade efter sig förvaras idag i Archivo del Real Jardín Botánico (Botaniska trädgårdens arkiv) i Madrid, som jag genom åren besökt ett antal gånger i olika syften; bland annat har jag hjälpt arkivet med de engelska texterna till samlingens katalog, som finns på nätet, och för några år sedan publicerade jag en kommenterad katalog (PDF, 5Mb) över Löflings ”brevbok” där mycket av hans korrespondens för åren 1751–1754 finns bevarad. Det senaste året har mitt fokus förskjutits från denna typ av dokumentationsarbete till mer av historisk forskning i sig, alltså vad materialet berättar om Löfling och hans tid.

Linnébyst i Botaniska trädgården i Madrid

Linnébyst i Botaniska trädgården i Madrid. Bland sockelns namn på botanister återfinns ”Loeffling”.

Häromdagen kom jag hem efter den senaste vistelsen i Madrid, då jag under tre veckor gick igenom ca en tredjedel av Löflingsamlingen. Även om det inte blev några spektakulära fynd var det – som alltid – roligt och lärorikt att gå i närkamp med detta 250 år gamla material. Även för en tränad yrkeshistoriker (utom kanske de mest förhärdade) är det en speciell känsla att i sina händer hålla ett brev som Carl von Linné skrivit i Uppsala en dag i början av 1750-talet och som sedan färdats till först Madrid, därefter Venezuelas regnskogar och slutligen tillbaka till Spanien.

Delar av materialet i ”Fondo Löfling” är i bräckligt skick, med vattenskador och revor, och därför tillbringade jag större delen av tiden i Madrid med att gå igenom källorna på mikrofilm i Botaniska trädgårdens bibliotek. De sidor som var svåra eller omöjliga att tyda i det formatet fick jag sedan under de sista dagarna studera närmare i original, med förstoringsglas i högsta hugg och datorn nära till hands för att ta anteckningar. (Så sent som för fyra-fem år sedan skrev jag det mesta för hand i samband med arkivarbete, men numera är det tangentbordet som gäller; anteckningsblocket har jag fortfarande av någon anledning med mig men det används sällan eller aldrig.)

Dokument ur Löflingsamlingen i Botaniska trädgårdens arkiv i Madrid.

En dag i arkivet (bilden är arrangerad, men ändå). Mappen på bordet består av växtbeskrivningar Löfling gjorde i Uppsalatrakten 1749 och 1750 (Archivo del Real Jardín Botánico, Madrid, signum II.1.1.3). Bilden får inte reproduceras utan tillstånd från Kenneth Nyberg och RJB/CSIC.

Tre veckor i Madrid i mars låter nog i mångas öron som lite av solsemester, men riktigt så är det inte (om ändå!); vintrarna där är tämligen kalla medan somrarna är stekheta (inte sällan uppåt fyrtio grader), och det är under mars omslaget äger rum. Det betyder ofta väldigt ostadigt väder, även om det varit kyligare, regnigare och blåsigare än vanligt just detta år. En och annan solig (men sval) dag har det dock blivit, och Madrid är i mitt tycke en fantastisk stad att besöka oavsett klimat – inte minst för den historiskt intresserade. Dels är den ju en tidigare huvudstad i ett världsomspännande kolonialvälde, vilket märks på olika sätt, dels finns det på ett par timmars avstånd en lång rad (ofta välbevarade) små och medelstora städer med en historia som går hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden: Toledo, Salamanca, Zaragoza, Córdoba…

Paraplyn på tork utanför Botaniska trädgårdens forskarhus i Madrid, mars 2013.

Paraplyn på tork utanför Botaniska trädgårdens forskarhus i Madrid, mars 2013.

Medan jag försöker utnyttja arkivet så mycket det bara går under veckorna när det har öppet, ofta följt av efterarbete med excerpter (källanteckningar) på hotellrummet, tar jag alltså varje chans att under helgerna göra exkursioner till någon av dessa städer eller till platser som på olika sätt knyter an till Löflings arbete i Spanien. Till de sistnämnda hör de kungliga slotten Escorial och Aranjuez, där han uppenbarligen vistades under kortare perioder. Även om man inte har mina väldigt speciella (vissa skulle kanske säga udda) skäl att leta upp dessa platser, är de väl värda ett besök. Kanske är det då inte så underligt att jag redan ser fram emot nästa resa till Madrid, till arkivet och till den värld som en kort tid i mitten av 1700-talet var Pehr Löflings.