Massiva nätkurser – vems framtid?

Det senaste året har något som kallas MOOCs (Massive Open Online Courses) fått enorm uppmärksamhet i utbildningsdebatten, främst i USA och mer nyligen även i Europa. Det finns de som anser att dessa gratiskurser på nätet från ledande universitet, öppna för vem som helst, kommer att revolutionera allt vad högskoleutbildning heter. Nu senast har Anders Flodström, styrelseordförande i .SE och före detta universitetskansler, kommenterat fenomenet i ett blogginlägg där han uttrycker starka förhoppningar om att MOOCs kan vara ”en väg till ett mindre elitistiskt utbildningssystem”.

Jag har sedan i våras följt den amerikanska diskussionen om de massiva nätkurserna och bloggat om det på både engelska (1, 2, 3) och svenska, och jag är mer tveksam. Utan tvivel kommer högre (och annan) utbildning att förändras på många sätt av nätbaserade och andra digitala undervisningsformer, men vågen av entusiasm för just MOOCs är svårbegriplig. Flertalet av dem består i dagsläget av en serie videoföreläsningar utan någon som helst lärar-studentkontakt, vilken avslutas med automaträttade tester. Det är alltså en sämre version av den minst innovativa och interaktiva undervisningsformen i traditionell universitetsutbildning, baserad på tanken att lärande handlar om enkel informationsöverföring och inte om en social och kommunikativ process.

Liksom Flodström tror jag det finns mycket positiv kraft och demokratisk potential i digital teknik, sociala medier och vår växande kunskap om hur lärande kan främjas med sådana verktyg, men de idealen har inte mycket med MOOCs att göra (i alla fall inte det senaste årets våg av dem). Den rörelsen, och än mer den massmediala uppståndelsen runt den, kan snarare förklaras av välkända universitets varumärkesbyggande och amerikanska delstatspolitikers ovilja att betala de ökande kostnaderna för högre utbildning. I bakgrunden finns också ett antal riskkapitalister, ofta med kopplingar till Silicon Valley, som finansierar mycket av verksamheten och ser det som en lönsam framtida marknad.

Med allt detta sagt är MOOCs självfallet ett bättre alternativ än ingen utbildning alls, men det är nog ungefär allt man kan säga just nu. Hur, och för vem, de massiva nätkurserna egentligen ska revolutionera högskoleutbildningen diskuteras för övrigt i en intressant artikel i amerikanska Chronicle of Higher Education, en av många på senare tid. Den ger tänkvärda perspektiv, inte minst på förhoppningen om att MOOCs kan innebära en mer demokratisk utbildning och mindre elitism. Risken är nämligen att det blir tvärtom, och att de traditionella universitet som överlever revolutionen återgår till att vara elitinstitutioner för de som kan betala för sig. Det är en framtid som åtminstone jag hoppas få slippa att uppleva.

To unbundle the university

Ethan Gach, responding to Aaron Bady’s critique of the piece by Clay Shirky that I quoted a month ago, discusses exactly what part of higher education will (or should) be unbundled by the coming of MOOCs and other forms of online learning:

The original point of the university was the efficiency of large classes and large faculties all housed in the same location. That efficiency can now be gained in other ways. Especially if you already have the tools to do most of the learning on your own, which large lectures more or less require anyway. […]

What putting lectures online does do is allow them to be revised, stored, and retrieved whenever need be. This is the point of textbooks, and while I would be the first to recognize the limits of most of them, they are extremely effective as repositories for standardized information and references. […]

Of course, to simply recommend then that all large lectures be turned into online courses skips an important question, which is whether they should be turned into small seminars instead. And this is the real alternative to online lectures (since, unlike Bady, I do think the physical lecture is a dead medium).

While not agreeing with every aspect of Gach’s reasoning – of which the above is only one small example – I think his contribution to the debate is very much worth reading.

Jo Guldi om digital historia

För en dryg vecka sedan, den 4 december, gästades Humanistiska fakulteten av Jo Guldi från Brown University och Harvard Society of Fellows. Guldi är ett välkänt namn i de amerikanska diskussionerna om digital historia och det var därför mycket roligt att hon ville besöka oss på väg till konferensen Media Places 2012 vid HumLab i Umeå. Mats Fridlund från Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori hade tagit initiativet till denna halvdag, med Mats Malm från Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion och jag själv från Institutionen för historiska studier som medarrangörer.

Dels höll Guldi en öppen föreläsning, samordnad med en doktorandkurs vid FLOV, om ”Digital Methods and the Long Land War”, och efter en kort paus ett forskarseminarium med rubriken ”Mapping Time, Mapping Space”. Sammantaget utgjorde det en slags introduktion till, argumentation för och översikt över några olika metoder och verktyg inom digital historia. Ett av dessa verktyg var Paper Machines – en mjukvara för att identifiera mönster och relationer i stora mängder textbaserade data – som Guldi själv varit med och utvecklat.

Jo Guldi i Göteborg

Jo Guldi i Göteborg den 4 december. Hennes bok Roads to Power publicerades 2011.

Mitt och andras twitterflöde från evenemanget har jag samlat ihop på Storify, vilket ger en idé om vad som sades. En poäng Guldi återkom till flera gånger var å ena sidan det stora potentiella värdet av digitala metoder och å andra sidan vikten av att inte glömma de historiska frågorna. Tillfrågad om de digitala verktygen kan leda till helt ny typ av kunskap var hon ganska försiktig och betonade att exempelvis Google Ngrams, om inte annat, kan användas för att generera frågor inom forskning och provocera till diskussion i undervisningssammanhang. I rätt händer och utnyttjad på rätt sätt kan den typen av metoder också leda fram till ny kunskap som vi inte hade kunnat få på andra sätt, särskilt när vi kopplar ihop den digitala vågen med den rumsliga vändning (the spatial turn) som vi också sett inom forskningen på senare år.

Det jag tog med mig från denna eftermiddag med Guldi och som jag tyckte var så intressant, var just den nyanserade optimism hon förespråkade och som jag redan antytt ovan. Hon anser helt uppenbart att vi som historiker måste utnyttja de många nya möjligheter som digitala metoder ger oss, men är också noggrann med att betona att vi är historiker och inte dataspecialister – och det ska vi inte heller bli. Istället bör vi mycket mer än idag utveckla samarbeten med de som kan teknik, media och design; de har enligt Guldi verktygen men är ofta svältfödda på data, medan vi har mängder av data men saknar verktygen för att bearbeta dem.