Om rasism och socialkonservatism

Henrik Arnstad skriver i dagens DN om betydelsen av att kalla Sverigedemokraterna vid deras rätta namn. Hur obehagligt det än är, menar han, måste vi inse att SD är ett fascistiskt parti och att det är en rörelse som växer här och nu, i Sverige och övriga Europa 2012, Jag håller med och skulle även vilja peka på en aspekt av den diskussionen som från min utsiktspunkt tycks angelägen att uppmärksamma.

SD-företrädare kallar sig ofta för socialkonservativa men är i första hand fascister och rasister, vilket är något helt annat. Att så är fallet har dock knappt påtalats i offentlig debatt eller sociala medier, där socialkonservatismen inte står särskilt högt i kurs numera (i Sverige, vill säga) och ibland nämns i samma andetag som exempelvis främlingsfientliga idéer. I ett demokratiskt samhälle som präglas av stor mångfald enligt alla upptänkliga kriterier måste dock den avgörande rågången vara den mellan demokratiska respektive odemokratiska rörelser, inte mellan sådana vars politik man sympatiserar med respektive ogillar i största allmänhet.

Alla har vi därmed ett ansvar för att tydligt markera skillnaden mellan den respekt varje demokratisk åsiktsmotståndare förtjänar i det offentliga samtalet, oavsett hur illa vi tycker om vederbörandes uppfattning, och avståndstagandet från dem som varken är demokrater eller tror på varje människas lika värde i vidare mening. Den som relativiserar rasism och fascism genom att likna dem vid andra (men demokratiska) åsiktsriktningar man har svårt för, bidrar med andra ord till sådana rörelsers legitimering som en del av det (i stark mening) normala politiska landskapet.

En reaktion på “Om rasism och socialkonservatism

Kommentarer inaktiverade.