Kvalitet och effektivitet inom akademin

Häromdagen hade statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm en debattartikel i DN, där de ifrågasatte det de kallar nedvärderingen av professionalismen i den marknadsstyrda staten. Idag kommenterar P-O Rehnquist, tidigare förvaltningschef vid Göteborgs universitet, artikeln i ett läsvärt blogginlägg med rubriken ”New Public Management – mer positivt än negativt”. Han medger där att den s.k. NPM-filosofin gett upphov till vissa ”avarter” men pekar också på de missförhållanden som rådde tidigare och menar (om jag förstår honom rätt) att på det stora hela är det en positiv utveckling vi har sett.

Jag håller med Rehnquist om att det inte fanns så mycket nytt och konstruktivt i DN-artikeln, som i första hand inriktade sig på att kritisera NPM-modellen som sådan. Det är också välbehövligt och nyttigt att Rehnquist, här som i andra frågor, anlägger ett lite längre tidsperspektiv och påminner oss om de tidigare problem som nuvarande system är ett försök att åtgärda. Som historiker kan jag bara instämma i att vårt minne ofta är för kort i sådana här (och andra) diskussioner, och vi tenderar att idealisera vissa förhållanden i det förflutna (liksom vi tenderar att svartmåla andra).

Däremot viktar jag för- och nackdelarna med NPM-tänkandet, åtminstone inom universitetssektorn, lite annorlunda. Som jag har upplevt det handlar det alltså inte om mindre brister i ett system som i det stora hela fungerar väl och fyller sitt syfte, utan om en utveckling som är problematisk både på ett principiellt plan och i dess praktiska konsekvenser. Det betyder inte att jag ansluter mig till de partipolitiska resonemang som Ahlbäck Öberg och Widmalm för, men att jag i allt väsentligt delar deras kritiska uppfattning om NPM:s effekter på verksamheten inom utbildningssektorn.

För det första finns det ett grundläggande problem i att New Public Management betraktar alla organisationer utifrån ett snävt ekonomiskt och administrativt synsätt där samma principer är tillämpliga oavsett vad innehållet i verksamheten råkar vara. Det är knappast rimligt, eftersom det måste vara just innehållet, verksamhetens syfte, som avgör hur en organisations resultat värderas. I den nya managementkulturen saknas ofta denna insikt eftersom den helt bygger på det enkelt mätbara, ofta (men inte uteslutande) det som kan kvantifieras. Att använda sådana mått i en verksamhet vars ändamål är utveckling av kvaliteter vilka går att värdera men är svåra att mäta må alltså vara rationellt, men det är inte särskilt förnuftigt.

När det dessutom i praktiken är så att allt mer av lärares och forskares arbetstid, liksom allt fler av lärosätenas anställda, måste avsättas för administrativt arbete kopplat till utvärderings- och uppföljningssystem får man den negativa effekt Rehnquist nämner, att det uppstår helt nya grupper och karriärvägar som blir självreproducerande. Om dessa delar av organisationen växer utan att nya medel tillförs i motsvarande omfattning, blir konsekvensen givetvis att undervisande och forskande personal får mindre tid och resurser på sig att utföra samma pedagogiska och vetenskapliga arbete som förut. Även om tid och pengar inte är allt, är det osannolikt att en sådan utveckling främjar högre kvalitet och effektivitet än om motsvarande resurser istället lagts på professionell utveckling och administrativt stöd till lärare och forskare.

Det finns också en aspekt som man ur ett strikt revisionsperspektiv möjligen kan bortse från, men som för mig (och många andra) har stor betydelse. Det är det faktum att NPM-modellens införande, trots talet om decentralisering och autonomi, är nära förknippad (i tid om inte annat) med en mer allmän strävan att deprofessionalisera universitets- och högskolelärare som grupp, en tydlig parallell till vad vi också sett hända med lärare i ungdomsskolan. Implicit i uppbyggnaden av de stora utvärderingssystemen på både lärosätes- och nationell nivå ligger givetvis en missstro mot lärarnas professionella kompetens. Den typen av misstro kommer också till uttryck i allt mer formalistiska diskussioner om detaljreglering av kursplaner, anonymisering av examinationer och andra åtgärder som på sikt riskerar kväva den kreativitet och det fria kunskapssökande som är både forskningens och undervisningens grundförutsättning.

Det ovan sagda betyder givetvis inte att universitet och högskolor ska undantas från krav på effektivitet och resultat, utan i första hand ett ifrågasättande av om New Public Management faktiskt har bidragit till högre kvalitet inom akademin eller bara ersatt en form av byråkrati med en annan. Liksom Ahlbäck Öberg och Widmalm har jag egentligen inte ett svar på den frågan eller ett alternativ att erbjuda, men för mig är det helt uppenbart att sådana alternativ behövs och att detta är en fråga som behöver diskuteras vidare.

3 reaktion på “Kvalitet och effektivitet inom akademin

  1. P-O Rehnquist

    Jag kan hålla med dig om mycket Kenneth och det är bra att du som vanligt anlägger ett lite mer nyanserat synsätt. NPM-konceptet i sig är är vagt och ett samlingsbegrepp för olika administrativa trender. Därmed blir risken att man tillskriver det alla tecken i tiden med negativ laddning, vilket helt urvattnar begreppet. För mig står NPM i första hand för fokus på resultat och ökad effektivitet. Tveksamt om man kan belasta NPM för den avprofessionalisering av läraryrket som du refererar till. Jag tror inte heller att alla de utvärderings- och certifieringsmodeller som växer upp som svampar är en direkt konsekvens av ett ökat fokus på resultat och effektivitet även om det förstås finns en viss logisk koppling mellan resultat och kontroll.
    Men viktigast av allt, finns det något realistiskt alternativ? Vissa inom sektorn argumenterar i termer av ”ge oss pengarna och lämna oss i fred”. Det tror jag inte är en framkomlig väg.

    1. Kenneth Nyberg

      Nej, det är knappast en framkomlig väg och egentligen inte önskvärd heller; det bör vara självklart att vi avkrävs någon form av redovisning för de medel vi tilldelas även om vissa tycks mena att det är överflödigt. Däremot tror jag att här, som annorstädes, tenderar utvecklingen pendla mellan ytterligheter – i detta fall från en extremt självständig position till en för många lärare oerhört kringskuren vardag med ständigt växande dokumentations- och uppföljningskrav.

      Min förhoppning är väl att man kan dra ner lite på dessa krav och öka förståelsen för att kontrollsystem också får oönskade konsekvenser om de inte är utformade utifrån verksamhetens karaktär, utan baserade på en fyrkantig mall där den ekonomiska effektiviteten ganska bokstavligen är alltings mått. Men som sagt, det är oerhört svårt, för någon form av kontroll/uppföljning krävs samtidigt som varje specifikt sådant system snabbt blir mer styrande för verksamheten än vad man avsett.

      En bra början vore kanske en rejäl diskussion om det grundläggande syftet med UoH:s verksamhet, för jag tror att det går lite isär där och det får ju följder för hur man tycker att uppföljning och utvärdering etc. ska se ut. Har man exempelvis en mer instrumentell syn på vad forskning och utbildning syftar till än jag har, blir alla de negativa konsekvenser jag skrev om i inlägget betydligt mindre problematiska än jag uppfattar dem som.

Kommentarer inaktiverade.