månadsarkiv: september 2012

Var hittar man fria bilder, ljud och filmklipp?

Igår frågade Amanda French på Twitter efter bästa sätten att få tag på media – ljud, bilder och video – som är fritt tillgängliga (”public domain”) och gratis att använda i exempelvis undervisning. Det är nog en fråga många av oss ställer sig, både som lärare och forskare, när vi ska hitta audiovisuellt material till föreläsningar och presentationer. French fick några riktigt bra svar (1, 2, 3, 4) som jag sammanfattar här:

1) Om man inte har väldigt speciella önskemål finns det en webbadress som täcker in det mesta, nämligen söksidan CC Search hos organisationen Creative Commons. (Observera att inte allt som dyker upp är helt fritt, vissa resurser kan vara begränsade till icke-kommersiell användning etc. vilket då framgår av resultaten.) Sidan bygger på en lång rad andra tjänster för musik och övrigt ljud, clipart, fotografier, övriga bilder och video.

2) En av dessa tjänster, Flickr, är särskilt populär och för den som specifikt är ute efter fotografier är det kanske enklast att gå direkt till Flickrs egen söksida; där kan man bland annat välja från början vilken typ av ”licens” (kommersiell användning eller inte osv.) man är intresserad av.

3) För bilder av alla slag, inte bara fotografier, finns en mycket kraftfull och avancerad sökfunktion på Google Images där det går att leta utifrån en mängd parametrar.

Den som känner till svenska sökmotorer för fritt tillgängliga resurser av detta slag, särskilt med inriktning på historia/kulturarv eller humaniora i vidare bemärkelse, får gärna lämna ett tips i kommentarerna.

Två år med Twitter

Ungefär samtidigt som jag startade Tidens skiften – på dagen två år sedan idag – började jag twittra. Jag var mer skeptisk till det än till bloggandet men det tycktes intressant, så jag ville trots allt pröva på det för att se vad det kunde ge. Drygt tvåtusen tweets senare känns tiden mogen att försöka summera några av erfarenheterna så långt.

Det mest påfallande med Twitter är kanske att det har en sådan förmåga att väcka starka känslor för eller emot. Många är helt oförstående inför dess värde och talar nedlåtande om den fördumning det ytliga och tanklösa twittrandet obönhörligen leder till. De flesta av dessa kritiker har obefintlig eller mycket liten egen erfarenhet som twittrare. De som har det, å andra sidan, visar inte sällan en nästan reflexmässig tendens att försvara Twitter till varje pris, och talar för sin del avfärdande om de stofiler som inte begriper hur fantastiskt detta moderna medium är.

Kanske överdriver jag nu, men i så fall inte särskilt mycket; just denna polarisering, där man anses vara ”emot” Twitter om man inte oreserverat är ”för”, har ofta slagit mig under de gångna två åren. Den entydigheten, åt ena eller andra hållet, är problematisk på flera sätt. Dels är det svårt att över huvud taget säga något bestämt om vad Twitter ”är” eftersom det betyder så många olika saker för så många olika människor; man måste därför vara försiktig då det en person kritiserar i praktiken kanske inte alls är det en annan försvarar trots att båda kallar detta ”något” för Twitter. (Det är ett av många exempel på allas vår fallenhet att ta för givet att vår egen erfarenhet är universellt giltig, vilket den oftast inte är, när vi går lös på varandra i diverse debatter.) Dels är det en märklig inställning att man måste göra ett binärt val mellan att gå med och vara absolut lojal eller också helt avstå, eftersom några andra alternativ inte finns.

Själv är jag efter två års flitig användning av Twitter fortfarande ambivalent och skulle vilja se en mer nyanserad diskussion om dess för- och nackdelar. För mig har det blivit en värdefull kommunikationsform, där man i realtid kan utbyta intressant information på ett dynamiskt och interaktivt sätt som helt bygger på samverkan mellan många människor. Samtidigt har Twitter – alltså det Twitter som jag har upplevt – uppenbara avigsidor, varav några är kopplade till formatet som sådant.

Både snabbheten och det begränsade utrymmet är sålunda inte bara en styrka utan också ett potentiellt problem, eftersom det ökar risken för förenklingar, missförstånd och ibland rena konflikter (eller späder på befintliga motsättningar). Det kan också uppstå opinionsstormar som skenar iväg på sätt som inte alltid är så konstruktiva eller genomtänkta, vilket kan få stora konsekvenser för enskilda människor. Givetvis kan man hävda, som många gör, att det inte har med Twitter som medium att göra utan ytterst handlar om dem som använder det, men det är knappast hållbart att se form och innehåll som åtskilda storheter; tvärtom påverkar de i högsta grad varandra. Det smått unika format som Twitter har, får alltså självklart betydelse för vad det kan användas till eller inte – på gott och ont.

Med allt det sagt bör det emellertid upprepas att även om formen innebär vissa ramvillkor, så är twittrandet som fenomen oerhört mångfacetterat. Ursprungligen var det tänkt som en plattform för mikrobloggar där man snabbt kunde kommunicera med varandra om vad man gjorde just då; ett slags publik sms-tjänst på webben som i alla bemärkelser var ett socialt medium. Ännu idag använder kanske de flesta twittrandet som ett sätt att umgås med vänner och bekanta, men det har också blivit ett kraftfullt verktyg för att – bland både vänner och i mer professionella nätverk – länka till intressanta texter, bilder, videos eller annat material man stött på.

Twitter är idag också en av de främsta kanalerna för att sprida nyheter, både allmänt och inom olika nischområden, och dess roll (om också omtvistad) i en serie folkliga upprorsrörelser i Mellanöstern har uppmärksammats stort. Kändisar twittrar som ett sätt att hålla kontakten med sina fans, (andra) kommersiella aktörer använder Twitter för marknadsföring, och så vidare och så vidare. Den oerhörda mångfalden av användningsområden vittnar om hur anpassningsbar denna kommunikationsform är, och att det idag är ett moget medium med alldeles egen karaktär men samtidigt många olika betydelser.

För mig har det framför allt varit enkelheten i själva formatet – offentligt delade textmeddelanden om 140 tecken vardera – som lockat tillsammans med känslan av att genom Twitterflödet ha fingret på nyhetspulsen. Det är en enkelhet som möjligen riskerar att gå förlorad nu, när företaget Twitter försöker bli mer lönsamt genom att tona ned interaktionen mellan individuella användare till förmån för konsumtion av ”promoted tweets” och multimedialt innehåll från annonsörer och affärspartners. Riktningen är tydlig: man går åt samma håll som tidigare nyhetssajter och breda sociala nätverk som Facebook har gjort, med betoning på kändisskvaller, ”trending topics” och kommersialisering av användarnas personliga data.

Ännu har vi inte märkt av denna utveckling så mycket i Sverige, som är en ganska marginell marknad för både Twitter och dess samarbetspartners. Så småningom lär dock dessa inslag bli mer påtagliga även här, vilket innebär en klar försämring för dem av oss som uppskattar det enkla – man kan rentav säga spartanska – utbyte av information som var dess grundidé. Vi kan hoppas att jag har fel, men om inte är vi många som än en gång får väga fördelarna och nackdelarna med Twitter mot varandra. För det finns både och, inte antingen eller.

How revolutions are made

Speaking of the digital revolution, a few weeks ago Andrew Prescott gave a keynote address at the Digital Humanities Congress in Sheffield. I wasn’t there but the text has been posted online. In the keynote Prescott questions some widely held beliefs about revolutions both industrial, social and digital:

The Arab Spring, the arrival of printing and the Industrial Revolution all show us how change is not necessarily revolutionary or disruptive. The processes we think of as revolutionary can be lengthy, patchy in character, amorphous, difficult to measure and unpredictable, and there is no reason to think that the digital will be any different. It’s the continuities and the parallels that are often as striking as the disruptions.

In an age of rapid change were many bold claims are made, a thoughtful analysis such as this is what I call putting history to good use.

Två år av bloggande – ett bokslut

I dagarna har det gått två år sedan jag sjösatte Tidens skiften och började twittra mer regelbundet. Jag hade då länge gått och funderat på både bloggande och twittrande som fenomen med en blandning av nyfikenhet och, framför allt vad gäller det sistnämnda, skepsis. Ännu idag känner jag en viss ambivalens inför Twitter trots att jag är relativt aktiv där (av skäl jag får utveckla i ett senare inlägg), men att bloggar var ett intressant format – och inte bara en modefluga – hade jag haft klart för mig sedan länge. (Tillägg 131003: Allt material från Tidens skiften finns nu på adressen http://kennethnyberg.org.)

Idag är det än mer uppenbart att just bloggen som grundform, den regelbundet uppdaterade webbsidan med en personlig röst, successivt håller på att ersätta många av de funktioner som tidningar och tidskrifter har fyllt under 1800- och 1900-talen. För oss som arbetar inom akademin tycks det också ganska klart att bloggen snart kommer att ta över den roll som vetenskapliga tidskrifter har spelat sedan forskning i modern mening växte fram. När jag började blogga och twittra var det alltså i något slags experimentellt och utforskande syfte: här var två kommunikationsformer som jag inte riktigt förstod mig på och delvis kände mig främmande inför, men som samtidigt verkade intressanta och som jag bara kunde få grepp om genom att själv pröva på dem. (Den för pedagoger välbekanta frasen ”learning by doing” gör sig påmind här.)

Under de gångna två åren har jag följaktligen experimenterat ganska friskt på området och tänkt mycket på dess möjligheter och risker. En hel del återstår för mig att lära, men det kan nu ändå vara läge att formulera några allmänna funderingar och konkreta slutsatser av mina erfarenheter. I detta inlägg är det bloggandet som står i centrum, och i ett kommande resonerar jag på liknande sätt kring twittrandet. Båda utgår helt från det jag själv upplevt och tänkt, men jag hoppas att mitt exempel kan vara av intresse även för andra – särskilt (potentiella) bloggare och twittrare. Den som vill kan hoppa över detaljerna kring mitt bloggarliv i de närmast följande styckena och gå direkt till de mer generella reflektionerna i inläggets sista del.

* * *

Mitt bloggande började alltså hösten 2010 med Tidens skiften, som jag vid starten valde att kalla ”en personlig historikerblogg”. Tanken med den var att försöka kombinera en forskarblogg, det vill säga ett forum för skrivande om och kring min forskning, med mer personligt hållna inlägg i ”blandade ämnen”. I någon mån har det också blivit så, men blandningen av ämnen har varit ganska snäv; jag har nästan enbart skrivit om sådant som har med forskning och utbildning (på olika nivåer) att göra, ofta av debatterande karaktär där jag tagit tydlig ställning i aktuella frågor.

Bland annat av det skälet, men också för att det tycktes lämpligt att mitt pågående forskningsprojekt fick en egen hemsida, skapade jag snart en särskild blogg för mitt arbete om 1700-talsbotanisten Pehr Löfling. Där försökte jag hålla en lite mer neutral ton samtidigt som inläggen kom forskaren (mig) som person betydligt närmare inpå livet, då de skildrade konferenser jag varit på och uppmärksammade mer lättsamma ämnen i anslutning till min forskning. Det blev bokstavligen talat ett slags forskarlogg där intresserade utomstående kunde få en inblick i historikerns vardag.

I början av det här året kom jag att intressera mig alltmer för digital historia och digital humaniora som fält eller perspektiv och skrev flera inlägg om det. Jag tänkte mig att det skulle bli en hel del sådana och därför lade jag snart upp en särskild blogg med egen adress, digihist.se. Till den kopplade jag även ett Twitterkonto som, på ett tydligare sätt än mitt personliga, skulle fokusera på en viss typ av innehåll: ”DH” i dubbel bemärkelse.

För ett par månader sedan tyckte jag så att det blev begränsande att bara kunna skriva på svenska, när så mycket intressanta texter på nätet skrivs på engelska. Följaktligen startade jag då raskt en engelskspråkig blogg/forskarhemsida på kennethnyberg.org, där jag utöver egna texter är ganska frikostig med korta inlägg som huvudsakligen består av länkar till eller citat ur högkvalitativt material från runtom på webben. För den som är bekant med terminologin är formatet snubblande nära en ”tumblelog” (och jodå, jag har prövat på Tumblr också).

Alla som någon gång har bloggat (och förmodligen många som inte gjort det) inser att det är närmast omöjligt att hålla fyra bloggar igång samtidigt. Det förstår jag också, och har gjort hela tiden, men jag ville mycket medvetet inte låta den insikten hindra mig från att utforska mediet, experimentera med olika grepp och se hur de fungerade (eller inte). Nu är det dock dags att, som det heter, utvärdera experimentet och se hur det föll ut. För min del kan tankarna sammanfattas ungefär som följer.

* * *

Min utgångspunkt var från första början att undersöka hur jag som forskare kunde använda bloggandet som ett verktyg för att kommunicera både med andra forskare och med det omgivande samhället. Bland dem som entusiastiskt propagerar för sociala medier och hur dessa kan användas inom akademin, lyfts bloggarna ofta fram som ett sätt att öppna upp forskningen, göra den mer tillgänglig och begriplig för omgivningen. Det ligger säkert något i det, men åtminstone i mitt fall gjorde jag inledningsvis misstaget att se bloggen som ett slags digital motsvarighet till att hålla offentliga föredrag eller skriva artiklar i populärhistoriska tidskrifter. Det var delvis en sådan tanke som låg bakom min projektblogg och efter drygt ett år kan jag konstatera att den knappt fått något genomslag alls, ens bland akademiska kollegor.

Över huvud taget tror jag det är svårt att använda bloggar för att (i någon större utsträckning) nå ut med sina forskningsresultat till en tänkt intresserad allmänhet. Åtminstone är det så om man har ett relativt smalt ämne och arbetar i en liten språkgemenskap som den svenska; det finns helt enkelt inte tillräckligt många potentiella läsare för att uppnå den kritiska massa som krävs för att det ska bli en meningsfull kanal för dialog. Inte heller är den svenska forskarvärlden så pass stor att man inom respektive specialområde kan få till ett vetenskapligt utbyte som kommer i närheten av det som internationella tidskrifter eller konferenser fortfarande kan erbjuda. Även i USA, där skalan är en helt annan och där arbetet med digital humaniora nått längre än i Sverige, tycks det vara svårt för flertalet forskare att åstadkomma en sådan kritisk massa. Det är bara en mycket liten handfull av dem, åtminstone bland historikerna, som driver bloggar där det faktiskt pågår aktiva diskussioner i kommentarfälten.

För de flesta forskare bör alltså bloggandet i första hand inte syfta till att sprida resultat i populärvetenskaplig form, även om det givetvis kan vara ett inslag bland flera. Snarare ligger värdet i att forskare som grupp, i all dess oerhörda mångfald vad gäller specialiseringar och inriktningar, blir synliga i de sociala medier där så många andra människor redan befinner sig. Dels avdramatiserar det forskarrollen och gör att det arbete vi bedriver inte upplevs som så svårbegripligt eller främmande för samhället i övrigt. Dels kan vi genom bloggandet bidra med vår sakkunskap i aktuella frågor och därmed visa att det vi gör har en relevans för samhället eller rentav är ”nyttigt”, för att nu använda ett ord som ofta förekommer (och missbrukas) i forskningspolitiska diskussioner.

Min egen erfarenhet är att den sistnämnda modellen för bloggande – den där man ger sig in i aktuella debatter snarare än att bara sprida kunskap om sin forskning – får ett helt annat genomslag. En bidragande anledning till att jag startade min projektblogg var just att Tidens skiften blivit mer av ett forum för allmän diskussion i olika ämnen än jag från början tänkt mig, och därför behövde jag en mer fokuserad plattform. Tidens skiften har dock fått betydligt fler läsare än forskarbloggen om Löfling och 1700-talets vetenskapshistoria. Även om det inte är någon jättepublik är jag alltså ganska tillfreds med hur den har utvecklat sig; den når tillräckligt många för att det ska vara meningsfullt.

Min mer konkreta slutsats av det ovan sagda är att jag fortsättningsvis kommer att koncentrera mitt bloggande till Tidens skiften. Här kommer jag att skriva om ungefär samma ämnen som hittills, men jag flyttar också över innehållet på Löflingbloggen och digihist.se hit och samlar allt på ett ställe. Ett och annat engelskspråkigt inlägg lär det trots allt bli (det är bra språkträning om inte annat) och de publiceras på kennethnyberg.org liksom tidigare. På svenska har jag dock från och med nu bara en renodlad forskarblogg, nämligen denna. Fortsättning följer…

Becoming a digital humanist

Unlike Rachel Herrmann I cannot pinpoint the day when I decided to become a historian. It was a choice that emerged only gradually and from the simplest, most unoriginal of motives: a lifelong fascination with the past and how it relates to the present. If you always go around thinking about the world in terms of continuity and change over time, aspiring to pursue a life in academic history seems like a logical step. So I did, and (some twenty years later) here I am.

As a historian, then, I must admit to having a deep and not entirely rational attachment to the traditional practices and material aspects of our craft. Yes, I confess: there is nothing like the dusty smell of aging books that have not been opened for decades, or the touch of fragile sheets of paper covered with centuries-old handwriting. The mundane details of organizing archival trips, the tedium of combing through library card catalogues where no shortcuts are to be had – it is all part of a somewhat old-fashioned mode of scholarly life that means the world to me.

There can be no doubt, however, that this way of life is quickly becoming obsolete in many respects. Sometimes I cannot help wishing that I could just go on as if nothing had happened – everything would be so much easier then, right? – but that is not really an option at this point. The reason is simple: academia, along with the rest of society, is about to be transformed by the digital revolution in ways we are only beginning to imagine. In one way or another, as teachers, scholars and citizens we all have to face the changes brought about by digital technology and social media.

It was this realization that made me begin to explore the field of digital humanities almost one year ago. On the one hand it was obvious that I could not continue along the same old tracks, on the other I felt a certain skepticism about some of the claims being made on behalf of all that is New, Digital and Social. The best way to deal with that ambivalence was to get at least a basic grasp of what is going on and where things seem to be heading. So, for the last ten months or so I have been trying, in my spare time, to follow some of the more visible DH figures on Twitter, read their blogs and collect information about useful tools and resources.

I have not really had the time to explore specific techniques or services in depth, like a proper, practicing ”digital humanist” (however that is defined) would; I have just tried to understand the major features of the DH landscape and what the main points of debate are. I have blogged and tweeted about it, but as someone pointed out the other week that alone does not make you a digital humanist. It was only a few months ago, and even then hesitantly, that I updated my profiles on Twitter and App.net from ”interested in” to ”exploring digital humanities”.

By now I think I have a reasonably good general idea of the main issues, but no actual hands-on DH experience – unless you count the blogging and tweeting, of course. In one sense I do not even want to become a card-carrying digital humanist at all, since that label is strongly associated with certain beliefs and ideas that I do not fully subscribe to. (That is a whole other discussion that shall have to wait for another time.) But my direction is clear and over the next year or two this topic will be all the more relevant to me. On the one hand I am in the early stages of a research project where I will try to apply some of my recent DH insights, and on the other I have been asked to lead a development effort at my department to better integrate some of the new digital and social tools into our teaching practices.

About a week ago I passed another milestone on this road to wherever I am heading, when one day I went from ”exploring” to ”practicing” digital humanities in my everyday work – if on a very modest scale. In the morning of that day, sitting on the tram going to work, for the first time ever I published a blog post from my mobile phone. Part of the afternoon I then spent by reading up on Zotero and watching the entire collection of screencasts about how it works, in preparation for actually using it in my research. For mankind those may have been very small steps, but for me they were great leaps on my way to becoming something akin to a digital humanist.

Don’t just do it

Lincoln Mullen, writing for ProfHacker, offers useful advice on how (and why) you can make some things in life more difficult and complicated. This one hit close to home for me:

I’ve decided to wait 24 hours before agreeing to do anything that is more than routine. Usually, if you ask me to do something, and I’ll say yes right away and regret it later. So now I wait a day before thinking about it, so that I actually can think about it.

I will try to remember that next time.

Making a difference

Speaking of 9/11, Rachel Herrmann wrote a blog post last year about how she decided to become a historian because of how that day unfolded in her classroom:

So what has stuck with me from that day has been Dr. Maskin’s behavior in our history class. Even in the face of the attacks, he retained the cool, analytical poise of a historian. On September 11th, I learned how historians have to ask those difficult questions, even when present events are shrouded in uncertainty. He made us aware that we were witnessing history in the making, an event akin to our parents’ watching the moon landing or hearing about JFK’s assassination. It was a horrible, devastating event, but it was history nonetheless, and we had to engage with it. Dr. Maskin hadn’t planned it, but that was one of the best teaching moments that I’ve seen, ever.

It is a terrific story about the difference that teachers (and historians) can make.

The nature of empathy

By way of a link from Bill Cronon on Twitter I came to read this essay by Ian McEwan, written in the wake of the 9/11 attacks. It is less a story about the events themselves than a meditation on what they say about us as human beings:

This is the nature of empathy, to think oneself into the minds of others. These are the mechanics of compassion: you are under the bedclothes, unable to sleep, and you are crouching in the brushed-steel lavatory at the rear of the plane, whispering a final message to your loved one. There is only that one thing to say, and you say it. All else is pointless. [- – -]

If the hijackers had been able to imagine themselves into the thoughts and feelings of the passengers, they would have been unable to proceed. It is hard to be cruel once you permit yourself to enter the mind of your victim. Imagining what it is like to be someone other than yourself is at the core of our humanity. It is the essence of compassion, and it is the beginning of morality.

Cronon calls it an ”extraordinary piece”. It is. If you haven’t read it you should.