månadsarkiv: juni 2012

Vad 1700-talsforskningen lär oss

I samband med en intern forskningspresentation vid min institution igår fick jag en fråga om utilismens betydelse för den linneanska botaniken, alltså tanken att naturens utforskning skulle ge mycket konkreta ekonomiska effekter. Det slog mig då att det faktiskt är möjligt att i tre meningar sammanfatta den linneanska systematikens betydelse ur ett bredare historiskt perspektiv:

1. Linneansk naturalhistoria, inklusive resandet, motiverades med den ekonomiska nytta den kunde generera.

2. Ur ett sådant perspektiv var hela projektet ett fullständigt misslyckande då effekterna på svensk ekonomi var marginella.

3. Däremot visade sig den linneanska systematiken vara ett oerhört kraftfullt och användbart verktyg för europeiska koloniala projekt på global skala från 1700-talet och framåt.

En av de främsta lärdomar vi kan dra av Linné och hans lärjungar är därmed en insikt som är brännande aktuell även idag: det är ofta lönlöst att försöka förutse vad forskning leder fram till – på gott eller ont. Tanken att alltmer koncentrera forskningsverksamhet på de områden man tror kommer att ge mest utdelning är därför i grunden felaktig, eftersom kunskapsutveckling helt enkelt inte fungerar så.

Får man twittra hur som helst?

För en månad sedan träffade jag på två olika artiklar om hur man bör twittra. Den första hette ”10 Commandments of Twitter for Academics” och fanns hos The Chronicle of Higher Education, en välkänd publikation för universitets- och högskoleanställda. Författare var Katrina Gulliver (@katrinagulliver på Twitter) som jag skrivit om tidigare. Den andra hade rubriken ”11 Ways You’re Annoying On Twitter” och hade skrivits av bloggaren Katie Heaney (@KTHeaney) på den inte fullt lika akademiska sajten BuzzFeed.com.

Trots olika tonfall och sammanhang, och på ett par punkter direkta motsägelser, fanns det vissa teman som förenade de två författarna. Framför allt betonade båda att Twitter inte är envägskommunikation utan just ett socialt medium där ömsesidighet och en personlig röst är viktig. Exempel på brott mot denna goda ton är när man enbart använder sitt konto för att marknadsföra sin senaste bok eller för att skicka vidare länkar utan att själv kommentera eller tillföra något ”mervärde” till dem. Särskilt Gulliver tryckte i sina tio bud också på vikten av att man bjuder på sig själv och släpper på allvaret ibland.

Själv har jag twittrat, mer eller mindre aktivt, i snart två år och kan utifrån den erfarenheten hålla med om vikten av ömsesidighet på ett allmänt plan. De som använder sitt konto som en slags megafon, vare sig för att prångla ut sina böcker eller på andra sätt, blir snabbt ganska ointressanta. (Även här finns det ett och annat undantag, till exempel personer som har en sådan ställning att även ett flöde av kommunikéer kan vara intressant, men det tillhör ovanligheterna.) Däremot är jag för egen del mer tveksam till kritiken mot dem som ”bara” sprider många länkar omkring sig.

Utan tvivel beror min skepsis på att stora delar av mitt eget twittrande består av antingen retweets (vidarebefordran av tweets som andra skrivit) eller länkar till innehåll som jag tycker är intressant. Ofta gör jag det dessutom med mycket korta kommentarer eller inga alls, även om jag brukar vara noggrann med att texten är informativ så att läsaren kan ta ställning till om det är värt besväret att klicka på länken. Kanske har Gulliver och Heaney rätt i att en sådan användning av mediet är ointressant för många twittrare, men delvis fångas de här i en alltför enkel uppfattning av vad Twitter ”är” – en uppfattning som förmodligen grundar sig i hur de själva använder det och vad det ger dem.

Som Gulliver själv skriver är dock Twitter vad man gör det till (”Twitter is what you make of it”), vilket med 140 miljoner aktiva användare betyder att det är väldigt, väldigt många olika saker. För vissa, kanske de flesta, är det i första hand just ett socialt medium där den personliga kontakten är det viktiga. För andra är det ett verktyg för att upprätthålla och utöka såväl privata som professionella nätverk. Åter andra ser främst Twitter som ett forum för informationsutbyte av olika slag, ett sätt att följa med i nyhetsflödet eller utvecklingen inom det egna fältet. För väldigt många drivs twittrandet förmodligen av en kombination av dessa, och andra, motiv.

Även om vissa grundläggande regler alltid är nödvändiga i ett socialt medium – i detta fall hör t.ex. konventionerna för retweets, svar, ”mentions” osv. dit – bör man alltså vara lite försiktig med påbud om vad Twitter får eller ska användas till, och därmed också hur det används. För mig till exempel är den sociala dimensionen en trevlig bonus med twittrandet som inte är oviktig, men det är inte huvudskälet till att jag ägnar mig åt det. För mig handlar det istället främst om den sistnämnda punkten ovan, Twitter som ett oslagbart nätverk för informationsutbyte – både om sådant jag arbetar med och annat som intresserar mig.

Det jag i första hand får ut av Twitter är alltså innehåll som de jag följer delar med sig av, vare sig det är deras eget material eller länkar till andras. Därför är det kanske inte heller så konstigt att mina tweets ofta har samma karaktär, dvs. att jag försöker sålla fram det allra mest intressanta ur de flöden jag följer och skickar det vidare till mina följare. Om de valt att följa mig kan jag bara anta att de tycker mitt urval ger någon form av mervärde i deras egna flöden – informativt, socialt eller av annat slag. Den dag de inte gör det hoppas jag att de slutar följa mig.

Alan Jacobs (@ayjay) är en amerikansk professor i engelsk litteratur som har en fenomenal förmåga att sålla ut och länka till högintressant material. Han har många hängivna följare, och det är sällan hans tweets inte är läs- eller sevärda på något sätt. Det var via honom jag fick länken till artikeln på Buzzfeed.com, tillsammans med en kommentar där han uttryckte sin skepsis inför försöken att reglera andras twittrande. Jacobs menar istället att det bara finns en regel, och en mycket enkel sådan: följ de personer vilkas flöden ger dig något och avfölj dem som inte gör det.

Som framgått ovan har jag samma inställning och vill bara lägga till att samma enkla konsekvenstänkande bör vägleda oss i vårt eget twittrande. Man behöver med andra ord bestämma sig för om man i första hand vill ha så många följare som möjligt, och om man är beredd att anpassa sitt beteende därefter, eller om man främst vill använda Twitter på ett visst sätt även om det betyder få följare. Olika personer kommer att prioritera olika och det är helt i sin ordning. Att försöka få andra personer att twittra så som vi tycker att de borde är emellertid ett slöseri med tid och kraft.

Häromdagen fick jag (och Alan Jacobs) ytterligare stöd för den uppfattningen i en petition som cirkulerade på nätet. Det var ”An Anarchist Constitution for Twitter” av Rebecca Greenfield (@rzgreenfield) på Atlantic wire, där Jacobs enkla princip utvecklades i ett dokument som till formen inspirerats av den amerikanska konstitutionen. Det är en petition jag gärna skriver under på. Som politisk ideologi har jag inte mycket till övers för anarkismen, men som ledstjärna för allas vårt twittrande är den det enda bud vi behöver.

Historiska facktidskrifter i fulltext

I Sverige finns två större facktidskrifter för historiker, Historisk tidskrift och Scandia. De är akademiska publikationer men oftast läsliga även för lekmän, och sammantaget ger de en bra överblick över svensk historisk forskning genom uppsatser, debattartiklar och recensioner av nyutkommen litteratur. På senare år har bådas webbplatser ryckt upp sig betydligt, och särskilt Scandias hemsida uppdateras ganska regelbundet med nyheter, länkar och blogginlägg.

Ännu mer intressant är det kanske, att båda tidskrifterna på senare år har börjat göra tidigare nummer tillgängliga i fulltext på nätet. Nya nummer läggs ut ca ett år efter papperspubliceringen, vilket i skrivande stund betyder att de första häftena från 2011 nu går att läsa digitalt. För HT går fulltextarkivet tillbaka till 2002 nr 2, medan Scandias arkiv är komplett och innehåller varje nummer sedan starten 1928. Jag kan bara hoppas att HT, som givits ut sedan 1881, så småningom också gör hela samlingen tillgänglig på detta sätt. Det är en guldgruva för både historiker och alla (andra) historieintresserade.

Uppdatering 11 juni 2012: Även den idé- och lärdomshistoriska årsskriften Lychnos är tillgänglig i fulltext för åren 2005–2010; en inte alltför vågad gissning är att 2011 läggs ut så snart 2012 års utgåva har publicerats. Fulltextversionerna nås via årsskriftens webbplats (klicka på länken ”Årgångar”).