månadsarkiv: maj 2012

Existentiell historieskrivning

Historisk tidskrift är det ledande fackorganet för svenskspråkiga historiker och har så varit i mer än 130 år. Att läsa HT är därför något man förväntas göra, men jag måste erkänna att jag ofta bläddrar igenom den ganska pliktskyldigt numera. Det beror främst på att HT är en avspegling av svensk historisk forskning, och där dominerar andra frågor än de jag huvudsakligen arbetar med. Ju mer jag på senare år har kommit att ägna mig åt globala perspektiv på svensk historia, desto mer har jag glidit bort från den mittfåra där de flesta kollegor befinner sig.

Inte heller i senaste numret av HT (2012:2) fanns det någon artikel som knöt an till mitt eget forskningsområde, men däremot en som berörde mig på ett personligt sätt ändå. Idé- och lärdomshistorikern Torbjörn Gustafsson Chorells uppsats ”Natur och historia i historikers självbiografier” har en existentiell dimension som är sällsynt i dessa sammanhang. Författaren diskuterar, med utgångspunkt i ett antal självbiografier från 1800- och 1900-talet, vad som egentligen driver historiker att ägna sig åt det förgångna. Svaren på den frågan relateras också till en mycket större och mer allmänmänsklig tematik, den om hur vi hanterar det faktum att vi alla är ”ändliga existenser”.

Det är svårt, näst intill omöjligt, att mer än så försöka sammanfatta Gustafsson Chorells resonemang och det är därför särskilt synd att artikeln inte verkar finnas tillgänglig digitalt utan bara i pappersversion. Jag hoppas ändå att den hittar fram till många läsare, både för att det är en läsvärd text och för att den tar upp så angelägna frågor.

Uppdatering 140801: Chorells artikel finns numera tillgänglig i fulltext på HT:s webbplats.

När okunskapen regerar

Lena Adamson och Anders Flodström utttrycker sig skarpt i en debattartikel i SvD idag om systemet för kvalitetsgranskning av högre utbildning:

Känd för din passion för en svensk skola av hög kvalitet väckte du stora förhoppningar då du tog över ansvaret för högre utbildning, Jan Björklund. Nu framstår du mest som skandalöst felinformerad! Varför tillåter du okunniga tjänstemän att ta ansvar för hur kvaliteten vid svenska högskoleutbildningar granskas?

Faktum är att samma kritik kan riktas mot Björklunds agerande i snart sagt alla större frågor. Visserligen är han en av de mest engagerade och drivande utbildningsministrar Sverige har haft, men samtidigt väljer han systematiskt att ignorera all sakkunskap när han utformar politik och fattar beslut. Det har fått, och kommer att få, allvarliga följder för svenskt utbildningsväsende under lång tid framöver. På ett helt annat sätt än han tänkt sig kommer därmed Jan Björklund att bli en illustration av det han själv brukar propagera så energiskt för, nämligen att kunskap har betydelse.

Nyttan av humaniora och samhällsvetenskap

Det tycks som att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning alltid behöver motiveras och rättfärdigas medan områden som medicin och teknik uppfattas som mer självklara. I grunden beror denna utsatthet på den oklara, ofta mycket snäva och kortsiktiga, uppfattning om ”nytta” som många forskningsdebattörer har. (Inte minst bland ansvariga beslutsfattare, bör kanske tilläggas.) Det vi egentligen behöver är därför en allmän diskussion om vad ”nyttig” kunskap egentligen är, och för egen del hoppas jag kunna återkomma till den frågan vid ett senare tillfälle.

På en övergripande nivå finns det dock ett viktigt argument för humanvetenskapens ”nytta” eller betydelse för samhället som börjar formuleras allt tydligare på sina håll, nämligen att de stora utmaningar mänskligheten står inför framöver främst egentligen inte handlar om tekniska problem utan är rotade i människan och samhället. Häromdagen råkade jag stöta på en kort och slagkraftig formulering av Bo Rothstein som sammanfattar denna enkla men viktiga insikt:

Mänskligt lidande orsakas inte av att vi har för få prylar eller för lite teknik, det orsakas av dysfunktionella samhällsinstitutioner. (Universitetsläraren 3/2012, s. 5.)

Med andra ord: för att lösa många av de samhällsproblem vi står inför behöver vi inte (bara) forskning inom teknik och medicin, utan också inom samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap. Det är därför glädjande att Lunds universitet valt att prioritera just humaniora och samhällsvetenskap inför regeringens kommande forsknings- och innovationsproposition. Liknande resonemang, men kanske inte fullt ut samma tydliga betoning av humanvetenskapen, förs i de prioriteringar Göteborgs universitet lämnat till regeringen inför propositionen. Vi kan bara hoppas att detta räcker för att uppnå en kritisk massa, så att ansvariga politiker förstår både vikten och nyttan av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Massiva nätkurser och Digital Campus

På senare tid har så kallade massiva nätkurser (”Massive Open Online Courses” eller MOOC:s) fått en hel del uppmärksamhet inom diskussionen om framtidens utbildning. Bland annat startade flera privata företag inriktade på sådana kurser i USA förra året, när välkända professorer lämnade sina prestigeuniversitet och startade eget. Några av dessa stora universitet har också gjort eller är på väg att göra egna, synnerligen massiva satsningar, nu senast MIT och Harvard i ett storslaget samarbete kallat edX. I en artikel på Ny Tekniks hemsida kan man läsa om edX och där finns också en översikt över några av de fristående aktörerna.

Med tanke på entusiasmen kring dessa initiativ – tydligt närvarande i exempelvis Ny Teknik-artikeln – kan det vara på sin plats att tipsa om podcasten Digital Campus. Den produceras vid Center for History and New Media vid George Mason University i USA och inriktar sig på ”how digital media and technology are affecting learning, teaching, and scholarship at colleges, universities, libraries, and museums”. I de senaste avsnitten, särskilt nr 83 och 86, har de s.k. MOOC:s diskuterats tämligen utförligt och med viss skepsis till både själva upplägget och den praktiska genomförbarheten.

Eftersom flera av deltagarna i podcasten själva har anmält sig till kurserna, som i ett par fall ännu inte kommit igång trots att de skulle startat i januari 2012, är det särskilt intressant att höra hur man som student upplever dessa kurser. Ett intryck är för det första att de inte är så innovativa till formen, eftersom det egentligen handlar om en ganska traditionell distansutbildning. När detta faktum för det andra kopplas till den massiva mängden studenter, bokstavligen hundratusentals i några fall, resulterar det i en undervisning som både är opersonlig och föga interaktiv. Då är inte mycket vunnet jämfört med den konventionella universitetsutbildning i campusform som MOOC:s var tänkta att utgöra ett nytt och spännande alternativ till.

Det betyder givetvis inte att nätkurser, massiva eller andra, inte har en framtid eller att de inte kan komma att slå ut konventionella lärosäten på sikt. Däremot kommer det nog inte att gå fullt så snabbt och enkelt som vissa ibland tycks tro. Det visar också, än en gång, att den nya tekniken i sig inte innebär en revolution utan att det avgörande alltid är det sociala (i detta fall pedagogiska) sammanhang den sätts in i.

Oavsett om man delar den tveksamhet inför MOOC:s som uttrycks på Digital Campus, är det en podcast som varmt kan rekommenderas eftersom diskussionen där – i denna och andra frågor – är nyanserad, initierad och eftertänksam.

Linneanska världar i Pittsburgh

De senaste veckorna har jag varit ledig och rest runt i västra USA. Häromdagen var det åter till arbetet i form av en konferens i Pittsburgh kallad Linnaean Worlds: Global Scientific Practice during the Great Divergence, 1750-1850. Det var en ganska liten men kvalificerad skara om ca 30 vetenskapshistoriker, ekonomhistoriker, historiker och en (!) biolog som samlades för att diskutera global vetenskapshistoria under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. University of Pittsburghs World History Center stod som värd och mötet hölls i den anrika Pittsburgh Athletic Associations lokaler tvärs över gatan från universitetets huvudbyggnad.

Linnaean Worlds programSjälv deltog jag i en session med Hanna Hodacs och Göran Rydén om linneanskt tänkande ”at home and abroad” under senare hälften av 1700-talet, där jag i princip sammanfattade min tidigare forskning om Linnés apostlar och tolkningen av deras resor. På grund av konferensens fokus på vetenskapens koppling till handel och ekonomi lade jag i presentationen särskild vikt vid spänningen mellan ”nytta och nyfikenhet” som drivkrafter för det linneanska resandet. För svenska kolleger på området hemma har jag ju talat om detta (många gånger) förut, men jag har knappt publicerat något på engelska så det kändes bra att få berätta om det i ett mer internationellt sammanhang.

Trots konferensens titel var det inte särskilt mycket som direkt knöt an till linneansk vetenskapshistoria, men den blev ändå mycket givande. Vår lilla ”svensksession” om linneanerna mottogs väl och vi fick mycket positiv respons vilket kändes bra. Inte minst gav kommentatorn på vår session, Joyce Chaplin från Harvard University, konstruktiva synpunkter och förslag till förbättringar i de uppsatser vi skrivit (förhoppningsvis blir dessa så småningom kapitel i en bok från University of Pittsburgh Press). Var och en av oss fick också flera frågor från publiken, vilket också alltid är ett gott tecken på att det man sagt väcker intresse.

Efter detta, som jag upplevde det väl förrättade, värv var det skönt att ta en stillsam morgonpromenad idag (söndag) i området kring universitetet. Det var dock en ganska speciell atmosfär av förväntan i stan, och någon timme efter frukost inte längre särskilt stillsamt; Pittsburgh Marathon genomfördes just idag och löparna sprang bokstavligen förbi på gatan utanför vårt hotell. Se där ännu en påminnelse om historiens betydelse: en vacker majmorgon i Pittsburgh, USA, år 2012 springer tiotusentals människor 42 kilometer på grund av något som hände i Grekland för näranog två och ett halvt årtusende sedan.