Vad är Digital History?

Som en andra och sista del av det underlag jag skrev för DH-seminariet den 22 mars kommer här en lätt reviderad version av ett inlägg jag ursprungligen skrev för min personliga blogg Tidens skiften (publicerat den 13 januari). Det är ett försök att ringa in några huvuddrag i diskussionen om ”Digital History” i USA, baserat på mina intryck från en amerikansk historikerkongress tidigare i år.

Det var den 5–8 januari som American Historical Association höll sitt 126th Annual Meeting i Chicago, där jag hade möjlighet att närvara vid ett knappt tiotal sessioner om digital historia. På hemsidan för Chronicle of Higher Education finns en mer allmän sammanfattning av kongressen som jag tror fångar helheten ganska väl (i den mån det alls är möjligt). För den som är verkligt intresserad har AHA samlat en mängd länkar till rapportering om kongressen här.

Den digitala vändningen

En första, allmän iakttagelse är att digital historia är ett område, fält, perspektiv – ja, vad är det egentligen? – som fortfarande befinner sig i sin linda även i USA. Det är ganska tydligt att det är en relativt begränsad grupp entusiaster som driver frågorna kring DH, medan flertalet historiker har ett mer ljumt intresse eller är direkt skeptiska. Åtminstone tyckte jag att det antyddes här och var i presentationerna att en sådan ”digital klyfta” (min formulering) existerar, och det är något som känns igen från Sverige.

Bland de aktiva som driver på utvecklingen inom det framväxande DH-fältet intar en miljö en särställning: Roy Rosenzweig Center for History and New Media vid George Mason University i Virginia. De stod för många av DH-sessionerna vid AHA-mötet, driver ett antal webbplatser och har utvecklat resurser för både forskning och undervisning (Zotero, Omeka, Digital Humanities Now, teachinghistory.org) kopplat till Digital Humanities. Dess föreståndare Dan Cohen är en förgrundsgestalt inom Digital History, och Digital Humanities mer generellt, och han spelar en nyckelroll inom de nätverk som finns på området. (På Twitter nås han på @dancohen.) En annan, betydligt mindre miljö med relativt hög DH-profil är University of Nebraska-Lincoln där Douglas Seefeldt är en av företrädarna genom Digital History Project och Digital History Seminar (obs. PDF). Första gången jag hörde begreppet the digital turn var när Seefeldt använde det vid en av sina presentationer under AHA-kongressen.

Denna digitala vändning lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra vändningar man talat om de senaste år­tiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett genuint nytt inslag eller dimension i historikers (och andra humanisters) arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

I Sverige har historiker ännu knappt börjat diskutera dessa förändringar och deras konsekvenser för forskning, undervisning och populärvetenskapligt arbete. Därför är det också lätt att utveckla mindervärdeskomplex i relation till de amerikanska kollegerna, där DH-frågorna verkar ha kommit upp på bordet på ett helt annat sätt. Samtidigt är det, som sagt, även där en diskussion som är under uppsegling snarare än fullt etablerad. De presentationer som gjordes i Chicago var inte alltid så sofistikerade eller imponerande; särskilt inom undervisningsområdet var det ett och annat inlägg som mest hade karaktären av att ”se här, man kan använda multimedia istället för traditionella föreläsningar”. Liksom i diskussioner inom svensk lärarutbildning och skola finns en tendens att de digitala entusiasterna fokuserar på tekniska möjligheter snarare än på att diskutera de pedagogiska överväganden som ligger till grund för valet av specifika tekniska lösningar eller metoder. Likväl är det självfallet bättre att på något sätt förhålla sig till tekniken än att inte göra det alls.

Ett mantra vid AHA-kongressen, som jag för övrigt också känner igen från svenska diskussioner om IT i lärarutbildningen, var vikten av att fundera över varför man väljer en viss form eller metod (vare sig för undervisning, forskning eller annat). Varken de traditionella eller de nya arbetssätten har ett egenvärde utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Det underströks också gång på gång, troligen som respons på den kritik som skeptiker har riktat mot vissa typer av teknikanvändning, att de traditionella kraven på stringens, kritiskt tänkande med mera givetvis fortfarande gäller. De nya metoderna bygger vidare på de gamla och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Forskningsfrågor

Att i detalj gå in på alla de konkreta arbetssätt som behandlades vid kongressen är inte möjligt här, men för forskningens del tycktes det mig vara två teman som återkom särskilt ofta: text mining (TM) och datavisualisering. Det förra handlar om hur man med hjälp av såväl kvalitativ som kvantitativ databehandling kan analysera stora mängder text i historiska källor (sedan den digitaliserats). Det kan vara en fruktbar metod, men som Jessica Parland-von Essen påpekade både via Twitter (1, 2) och i ett blogginlägg är det viktigt att fundera på vad sådana analyser egentligen säger om djupare betydelser eller större historiska sammanhang och inte bara om orden eller tecknen i sig.

Det andra temat, som med fördel kan kombineras med det första, handlar om hur olika data och deras samband kan framställas och analyseras i visuell form och därmed möjliggöra resultat och slutsatser som inte fullt ut kan gestaltas i textform. Ett uppenbart exempel på datavisualisering är historiska kartor, men möjligheterna går mycket längre än så eftersom det egentligen rör sig om alla slags spatialiserade databaser där olika parametrar kan knytas till rumsliga mönster. Den typen av visualisering blir särskilt värdefull när man ska försöka åskådliggöra och undersöka mycket komplexa företeelser med relationer och/ eller strukturer i tid eller rum (även tidslinjer är ju en form av visualisering).

En stor fråga som återkom i många diskussioner var hur dessa nya metoder och framställningsformer förhåller sig till traditionella vetenskapliga publiceringsformer. Här blev det tydligt att artiklar i referee-granskade tidskrifter (peer review) i USA är en stark norm på ett annat sätt än det (ännu) hunnit bli i Sverige. Många förespråkare för digital historia menade att det är ett problem att det enda som räknas vid meritvärdering är traditionell peer review-publicering, och här måste en förändring komma till stånd eftersom meritering är en så starkt styrande faktor för hur historiker faktiskt arbetar. Lite paradoxalt innebär också de rådande strukturerna att äldre och etablerade forskare (professorerna) ofta är mer öppna för att pröva de nya metoderna än yngre kolleger, vilka inte har råd att vara experimentella eftersom de är mycket mer beroende av meritpoäng som kan leda till fast anställning och/eller forskningsanslag.

Undervisningsfrågor

Inom undervisningen är, på motsvarande sätt, ett stort frågetecken hur det nya digitala landskapet kommer att påverka lärobokens funktion och betydelse. Allt fler webbplatser med resurser, lektionsupplägg och länksamlingar för lärare etableras; några av dem presenterades vid kongressen, till exempel amerikanska riksarkivets DocsTeach.org och teachinghistory.org. Allt mer primärmaterial blir också tillgängligt direkt på nätet, vilket kan bli en utmaning för den traditionella läroboken om många lärare väljer att bygga upp sin undervisning på fallstudier eller elevcentrerat lärande istället för på den fasta struktur handböckerna erbjuder. Här är det visserligen uppenbart att förändringar är på gång, men ännu har de inte gått så långt som man skulle kunna tro; de allra flesta utgår fortfarande från tryckta läroböcker som grund för sin undervisning.

Användningen av nätet och sociala medier i undervisningen börjar bli en annan brännande fråga. Här finns flera aspekter, dels hur lärarens roll och auktoritet utmanas genom att studenter på nätet kan kontrollera påståenden och resonemang under pågående föreläsning, dels hur sociala medier kan fungera som mer eller mindre viktiga verktyg i studenternas lärprocess. Ofta kan kommersiella tjänster som Facebook, Google eller Twitter erbjuda stor flexibilitet och tillgänglighet, men samtidigt uppstår då frågor om gränsdragningen mellan privat och offentligt, hur företagen bakom kan använda studenternas personliga data och så vidare.

Den fundamentala fråga vi givetvis måste utgå från i alla dessa diskussioner, liksom annars, är vad vi egentligen vill att studenterna ska lära sig. Detta är kanske också något som behöver omprövas och omformuleras i det nya digitala landskap som växer fram. Är till exempel – enkelt uttryckt – den tydliga kunskapsstruktur som läroböcker mer än något annat bidrar med ett lärandemål i sig, eller bara ett hjälpmedel för att uppnå andra mål? Först när vi har något slags svar på den frågan kan vi på allvar börja diskutera vilka former, metoder och verktyg som är lämpliga. Med andra ord är det, här liksom i vår forskning, syftet som leder till frågan och frågan som leder till metoderna. Det är en grundförutsättning för både studenters och forskares kunskapande som inte ens den digitala revolutionen kan ändra på.

En avslutande fundering om genomslag

En sak noterade jag särskilt när jag följde twitterflödet med hashtag #AHA2012 under eftermiddagen den 6 januari: trots att flödet var ganska betydande, rörde nästan samtliga tweets (åtminstone 85-90%) någon av de tre sessioner som handlade om digitala verktyg, online-lärande etc. Med tanke på att det totalt pågick 60 (!) parallella sessioner vid samma tidpunkt betyder det att i princip allt twittrande var knutet till den lilla grupp av sessioner som rörde teknikanvändning. I den betydligt större grupp av historiker som hörde på presentationer i andra ämnen verkar Twitter däremot ha nästan obefintligt genomslag – med andra ord inte så annorlunda mot hur det är i Sverige.

Reformer utan framförhållning

De senaste veckorna har debattinläggen om både skola och lärarutbildning duggat tätt, men idag publicerade Göteborgs-Posten en artikel om den dåliga framförhållningen i regeringens utbildningspolitik som känns särskilt angelägen. Författarna är Maria Jarl, ordförande i Lärarutbildningsnämnden vid Göteborgs universitet, och Anna Brodin, nämndens utbildningschef. Deras budskap är enkelt:

Att kvalitetshöjande reformer genomförs i den kanske viktigaste av samhällssektorer – utbildningens – är mycket välkommet. Men kvaliteten i reformerna hotas av bristen på tid och pengar.

Utifrån min egen erfarenhet av det uppdrag Jarl nu har kan jag bara instämma i kritiken. Mer konkret knyter den an till ”Lärarlyftet II”, en jättelik satsning där tiotusentals lärare på några få år ska vidareutbildas så att de uppfyller helt nya krav på ämnesbehörighet. Syftet är vällovligt, men att genomföra så omfattande reformer på ett ansvarsfullt sätt kräver både betydande ekonomiska resurser och långsiktig planering. Regeringen verkar inte beredd att tillhandahålla vare sig det ena eller det andra. Som Jarl och Brodin skriver:

För lärosätena som redan är mycket hårt pressade av att både upprätthålla fortsatt hög kvalitet i den lärarutbildning som började 2001 och att utveckla den nya lärarutbildning som startade hösten 2011 innebär detta stora utmaningar. Hur kan denna forcerade process förväntas leda till något som bygger och utvecklar kvalitet?

Vid det här laget hyser jag tyvärr inget större hopp om svar från Björklund, eftersom han mycket konsekvent visat sin ovilja att lyssna till dem som faktiskt kan något om skola och lärarutbildning. Inte desto mindre är det viktigt att vi fortsätter ställa de kritiska frågorna om en politik utan framförhållning.

Den digitala utmaningen

Tidigare idag hade vi ett seminarium om digital historia på min arbetsplats, Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det var, så vitt jag vet, första gången vi anordnade ett sådant men det lär knappast bli den sista. Vi var en liten men intresserad skara som diskuterade, och alla var överens om att vi måste fortsätta samtalet i någon form.

Inför seminariet hade jag skrivit ett kort underlag med några olika ingångar till diskussionen om digital historia. Den första delen var ett försök att introducera tematiken genom att placera in den i det större sammanhang där den hör hemma, det vi med en lite vag (men uppfordrande) term kan kalla den digitala utmaningen. För att få med även den som är helt obevandrad på området, är texten skriven på en mycket elementär nivå vad gäller det tekniska, men med akademiska historiker som målgrupp. Med några mindre justeringar återges den nedan för den som tillhändelsevis är intresserad. Vid ett senare tillfälle kommer jag också att lägga ut en andra del av texten här.

* * *

En av de mer genomgripande förändringsprocesser som präglat tiden efter andra världskriget är den digitala revolutionen. Den började, åtminstone i det allmänna medvetandet, med datorer och programvara för affärstillämpningar och spel under 1960-tal och tidigt 1970-tal. Efterhand blev datorerna och annan elektronisk utrustning alltmer av en konsumentprodukt, en förskjutning som accelererade först med mobiltelefonernas intåg och därefter den snabba etableringen och spridningen av internet i breda kretsar under sent 1990-tal.

Sedan millennieskiftet har både hård- och mjukvara i ökande utsträckning inriktats på mobil användning genom en konvergens mellan datorer, telefoner och nya produktkategorier som spelkonsoler och surfplattor. Detta har blivit än mer uttalat under de senaste fem-sex årens explosionsartade tillväxt av sociala medier, en notoriskt svårdefinierbar samlingsterm för olika digitalt (ofta nät-) baserade miljöer för social interaktion och informationsspridning i realtid. Några av de mest kända exemplen på sociala medier eller nätverk är i skrivande stund Facebook, Twitter, Wikipedia och YouTube, men det är ett landskap präglat av snabb förändring. Bloggar (av weblogs) är en nätbaserad publiceringsform som av vissa, men inte alla, också räknas till denna kategori.

Den nya tekniken i allmänhet, och sociala medier i synnerhet, har på ett oerhört kraftfullt sätt förändrat hur främst yngre människor interagerar med omvärlden i vid mening. Framför allt mobiltelefoner, men också andra tekniska lösningar används dels för att upprätthålla en intensiv kommunikation med vänner och familj, dels för mediekonsumtion eller andra tjänster som i varierande utsträckning förutsätter tillgång till internet. Dessa båda användningsområden är ofta inte separata aktiviteter, utan intimt sammanvävda med varandra genom sociala medier som något av de ovan nämnda.

Två enkla statistiska uppgifter får här räcka som exempel på det genomslag som den nya tekniken och de sociala medierna har fått:

  • År 1997 använde hälften av alla svenska 15-åringar internet. Åldern vid vilken denna frekvens uppnåddes hade 2004 sjunkit till nio år. År 2011 var det hälften av alla treåringar som använde internet.
  • Tredje kvartalet 2011 skickade amerikanska ungdomar i åldern 13–17 år i genomsnitt 3 417 SMS per månad, dvs. mer än 100 om dagen. Färska svenska siffror tycks inte finnas tillgängliga och det finns anledning tro att de är något lägre än de amerikanska, men inte mycket.

Sammantaget visar dessa siffror, och många andra som skulle kunna anföras, att ungdomars (och i hög utsträckning även vuxnas) kommunikations- och medievanor genomgått mycket stora förändringar under de senaste decennierna. Det innebär också att det sammanhang i vilket vi bedriver vår forskning och, kanske framför allt, undervisning, är ett helt annat än för bara 10–15 år sedan. Allt tyder också på att den snabba omvandlingen kommer att fortsätta i oförminskad eller ökande takt framöver.

Det bör poängteras att det inte bara handlar om att ungdomar idag använder en annan teknisk pryl för underhållning och kommunikation än de gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Genom den ständiga tillgången till information och möjligheten att omedelbart sprida nyheter eller andra data i socialt formade nätverk, skapas helt nya mönster för hur människor bygger upp sin förståelse av omvärlden och interagerar med den. Traditionella auktoriteter undermineras när informationsflödet inte kan kontrolleras på samma sätt som tidigare vilket får politiska, ekonomiska och kulturella följder: ”den arabiska våren” 2011, den snabba försvagningen av konventionella massmedia – dagspress, bokutgivning, musik- och filmdistribution – och så vidare. Allt tyder på att vi sammantaget står inför en radikal omstöpning av grundläggande samhällsstrukturer som, även på relativt kort sikt, är mycket svår att överblicka.

Den utveckling som här skisserats har vid olika tidpunkter omväxlande kallats dator-, IT- eller den elektroniska revolutionen. Idag används alltmer ett begrepp som möjligen blir det mer långsiktigt gångbara: den digitala revolutionen. Grunddragen i förloppet sedan 1960-talet eller så känner de flesta till (jfr ovan), och vi ser dagligen dess avtryck i både våra privata och professionella liv: datorer, mobiltelefoner, programvara, internet med mera. Det är uppenbart att – och delvis hur – alla dessa nya företeelser påverkat vår tillvaro genom att förenkla och effektivisera vissa uppgifter och möjliggöra andra som är helt nya.

När det gäller utbildning på både högre och lägre nivåer, och i viss mån även den forskning vi bedriver, kan man dock hävda att den tekniska utvecklingen inte fått några mer fundamentala konsekvenser. Visst genomsyrar tekniken vår vardag både som forskare och lärare, men oftast inte till att göra något helt nytt utan just ”bara” som förenklande och rationaliserande hjälpmedel; kort sagt att bättre göra det vi alltid gjort. Till undantagen hör vissa typer av statistiska eller spatiala modelleringar som inte varit möjliga utan datorer, och kanske ska även PowerPoint-presentationer räknas dit (trots att de egentligen har ganska stora likheter med traditionell diabildsvisning).

Inte desto mindre har det under årtionden förutspåtts att datorerna, IT eller nätet en dag ska revolutionera undervisningen (och kanske forskningen). Gång på gång har dessa löften utfärdats men utan att infrias i nämnvärd grad. I skolan ersattes 1980-talets datorsalar av 90-talets ”IT i skolan” och 2000-talets multimediesatsningar. Under 2010-talets första år har många förhoppningar knutits till en-till-en-projekt – satsningar på att ge alla elever varsin bärbar dator, det senaste året allt oftare i form av en iPad eller annan surfplatta. Och visst har tekniken efter hand sipprat in i skolor och på universitet och kommit till allt större användning, men (återigen) sällan som något annat än komplement till befintliga arbetssätt och undervisningsformer.

De allra senaste åren har emellertid något hänt som innebär en helt ny och omfattande utmaning för hela utbildningsväsendet, och för universitetens del både som forsknings- och utbildningsinstitutioner. Förändringen kan sammanfattas med ett ord: förväntningar.

Till skillnad från de elever och studenter som lärare mötte för trettio, tjugo eller ens tio år sedan, har nämligen dagens och morgondagens studenter med sig en helt annan teknikanvändning från sitt övriga liv in i lektionssalen. Tidigare löften om teknikens möjligheter byggde på vad som rent tekniskt var möjligt att göra, inte på vad eleverna faktiskt förväntade sig av undervisningen. Idag har dock tekniken blivit så spridd och genomsyrar i så hög grad studenternas hela tillvaro, att de ser det som något självklart att deras lärare och skolor använder sig av liknande redskap. Så är ofta inte fallet, eftersom undervisningsformerna till stor del ser ut som de gjort under decennier eller århundraden.

Vi skulle kunna svara på dessa förändringar och förväntningar genom att säga att systemet har fungerat bra i generationer och att det inte finns någon anledning att ändra på det. Själv kan jag ibland känna så, särskilt inför det slags oreflekterad teknikentusiasm där ”nytt” definitionsmässigt innebär ”bättre” än ”gammalt” oavsett de faktiska meriterna. Ställda inför den samhällsomvandling vi nu är mitt uppe i, vore dock en sådan reaktion inte förenlig med den insikt vi som historiker har om att samhällen alltid förändras. Den modell vi haft för vad forskning och undervisning är må vara utmärkt på många sätt, men den har utvecklats i ett specifikt historiskt och socialt sammanhang som nu håller på att omvandlas i grunden. Det gör att vi på nytt behöver ställa oss de fundamentala frågor som egentligen aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför?

Möjligen kommer vi då fram till att våra syften och målsättningar inte påverkas alls av de förändringar vi ser omkring oss, men om inte annat måste vi åtminstone ompröva vissa av våra arbetsformer och vid behov anpassa dem till nya förhållanden. Gör vi inte detta kommer vi sannolikt att få det allt svårare att för det omgivande samhället begripliggöra värdet av vårt arbete. På sikt, och kanske snabbare än vi tror, kan vi då uppfattas som irrelevanta av beslutsfattare och andra, vilket skulle kunna få mycket olyckliga konsekvenser.

Det ovan sagda ska inte uppfattas som att jag är odelat positiv till den tekniska utvecklingen och dess sociala följder, utan som ett uttryck för övertygelsen att vi aktivt måste förhålla oss till denna utveckling för att inte överflyglas av den. Bara om vi förstår de nya förutsättningarna, miljöerna och verktygen har vi någon som helst möjlighet att i viss mån påverka dem och bidra till en kritisk diskussion om för- och nackdelar med olika redskap och metoder.

I grova drag är det en sådan ståndpunkt som ligger till grund för det framväxande fält inom historieämnet, särskilt i USA men även på andra håll, som kallas Digital History. Det är alltså ett försök till svar på den digitala utmaningen, där nya arbets- och kommunikationsformer för historiker utvecklas men utan att de grundläggande målen för verksamheten egentligen har ändrats. Vid det amerikanska historikerförbundets årskongress 2012 lanserades DH (en förkortning som även används för Digital Humanities) på bred front, vilket erbjöd goda möjligheter att få en överblick över detta nya och svåröverskådliga fält. I nästa inlägg kommer jag att skriva mer om mina intryck från konferensen.

En inringning

(Tillägg 131003: Detta var det första inlägget på bloggen Digihist, som var aktiv mellan mars 2012 och januari 2013. Inläggen flyttades för arkivering till https://kennethnyberg.org i oktober 2013.)

Det här är en blogg om digitala, historiska och digitalhistoriska frågor. I första hand är den ett försök att, ur svenskt perspektiv och i blygsam skala, samla och dela information om resurser, miljöer och diskussioner som rör digital historia (DH).

DH är ett begrepp som ännu saknar en fast definition, men i detta sammanhang syftar digital historia på det fält som ligger i skärningspunkten mellan digital teknologi, sociala medier och vetenskaplig kunskapsbildning om människans förflutna. Tyngdpunkten ligger på DH inom akademisk forskning, undervisning och populärvetenskap, men digitalhistoriska perspektiv inom skolundervisning och annan pedagogisk verksamhet är också av intresse.

Jag tror det finns ett behov av att diskutera dessa frågor, men digihist.se är i högsta grad ett experiment som får finna sina former efterhand. Åtminstone inledningsvis är tanken att någorlunda regelbundet bevaka och kommentera intressanta DH-nyheter via blogginlägg och ett tvåspråkigt twitterflöde (engelska och svenska). Om det faller väl ut kanske någon form av länksamlingar, mer eller mindre strukturerade, så småningom byggs ut på de statiska sidorna.

Bakom bloggen står Kenneth Nyberg, docent i historia vid Göteborgs universitet. Jag är intresserad av, men (ännu) inte särskilt insatt i, DH-frågor och jag hoppas genom arbetet med bloggen kunna lära mig mer. Alla länktips och andra förslag på tänkbart innehåll är välkomna på digihist(snabel)gmail.com och @digihist på Twitter.

Klarsynt om skolan

I dagens DN finns en debattartikel av Per Kornhall, undervisningsråd vid Skolverket, som är det bästa jag läst om svenskt utbildningsväsende på mycket länge. Han formulerar knivskarpt och kortfattat det verkliga problemet med skolan, nämligen inte att den överlag är så dålig utan att den håller så ojämn kvalitet. Han pekar också klart och tydligt på orsaken: i Sverige litar vi inte på lärare och deras professionella kompetens, alltså kunskap, utan låter ideologiska skygglappar (av skiftande kulörer) styra skolpolitiken. Följden är att vi idag har en skola som är fantastiskt bra på många håll och hjärtskärande usel på andra:

Vi i Sverige har medvetet skapat ett system som bygger på att skolor ska vara bra och dåliga och att de dåliga ska slås ut. Men så kan man faktiskt inte göra. Har man skolplikt – det vill säga att om staten tvingar alla barn att gå i skolan – då har staten en plikt att se till att varenda en av dessa ungar får en bra utbildning och staten kan faktiskt aldrig avhända sig det ansvaret (i alla fall inte om man vill bygga ett hållbart demokratiskt och meritokratiskt samhälle).

Med tanke på utbildningens oerhörda betydelse i både dagens och morgondagens värld, kan man bara hoppas att Kornhalls debattinlägg leder till den nationella samling kring skolan han efterlyser. Ideologiska slagord måste då lämnas därhän och alla elevers kunskapsutveckling åter sättas i centrum. Det förutsätter i sin tur att vi kraftfullt markerar värdet av lärarnas insatser i både tid, pengar och förtröstan på att de vet vad de gör, åtminstone när de får göra det de är bäst på: att främja andras lärande.

Uppdatering 18/3: Den ”examinerade men ej legitimerade” gymnasieläraren Göran Drougge späder på kritiken mot skolpolitiken i en debattartikel i dagens SvD. Där handlar det främst om lärarlegitimationerna, med udden riktad mot både utbildningsministern och lärarförbunden, men Drougge ifrågasätter även de privata vinstintressena inom skolväsendet. Jag kan bara hålla med. Det är rent otillständigt att vi inte har resurser att ge stöd åt de svagaste eleverna, samtidigt som mångmiljonbelopp läggs på marknadsföring och vinstutdelning till stora utbildningskoncerner.

Från biografi till livsgeografi

I mina föregående inlägg har jag skrivit om Pehr Löfling som person och om det historiska sammanhang för hans liv och verk som jag kallar kunskapens globalisering. Den tredje och sista utgångspunkten för projektet är den teoretisk-metodologiska, där jag använder mig av biografi och livsgeografi för att organisera och strukturera undersökningen. I det följande försöker jag kort utveckla mina resonemang kring dessa aspekter av arbetet.

* * *

Tanken är inte att skriva en konventionell biografi om Löfling, men genom mitt tänkta angreppssätt blir ändå frågan om värdet av biografier i historisk forskning aktuell. Innan jag ger mig in på den, ska jag kanske tydligt markera att jag här diskuterar biografier och livshistorier ur ett snävt historievetenskapligt perspektiv. De senaste åren har visserligen inneburit en renässans för det som kallas life writing över hela det humanistiska fältet, inte minst inom litteraturvetenskapen, men då det biografiska bara är en aspekt av relevans för mitt projekt kan jag inte aktivt förhålla mig till hela den stora litteratur som nu finns.

Istället får jag nöja mig med att inledningsvis peka på historikers långvariga skepsis mot biografiers vetenskapliga användbarhet. Den beror till stor del på att strukturer och processer, inte enskilda aktörer, under flera decennier nästintill varit de enda legitima studieobjekten inom historieämnet. Även här tycks det emellertid ha skett en förändring som en del av den bredare rörelsen mot life writing, vilket på nytt har öppnat upp möjligheten att som historiker arbeta med biografiskt inriktad forskning. Det är åtminstone vad jag hoppas.

Utan att alltför mycket gå in på vilka resonemang eller argument som gjort denna öppning möjlig, vill jag peka på ett temanummer om biografiskrivande i den ledande tidskriften American Historical Review 114:3 (2009). Bland annat gör Lois Banner där ett egentligen ganska banalt påpekande, som för min del ändå hade något av en förlösande effekt när jag gick och funderade på att göra en (mer eller mindre) biografisk studie om Löfling. Hon skriver att: ”studying the life story of an individual might be seen as akin to studying the history of a city, a region or a state as a way of understanding broad social and cultural phenomena” (s. 582). Individen kan med andra ord fungera som sorteringsprincip, prisma och analysverktyg på samma sätt som en stad eller en stat kan vara det. Den som konsekvent arbetar med detta som utgångspunkt bör kunna undvika att fastna i ovidkommande persondetaljer, vilket annars alltid är en risk för den som arbetar med enskilda livsberättelser.

Linda Colley, The Ordeal of Elizabeth Marsh (2007)Kommen så långt kan vi återknyta till det som sagts i tidigare inlägg om globalisering och global history. I den vändning mot en mer global historia vi sett på senare år handlar det nämligen ofta inte om att skriva en totalhistoria där hela världen i någon mening täcks in. Istället riktas fokus ofta mot enskilda samband, relationer och flöden på en global skala, eftersom dessa – om exemplen väljs med omsorg – gör det möjligt att undersöka och analysera processer och strukturer på makronivå. I ett sådant sammanhang kan en transnationell person, likaväl som ett transnationellt företag, råvara eller kulturströmning, användas som det belysande, gränsöverskridande exemplet. Ett mycket framgångsrikt uttryck för ett sådant arbetssätt är Linda Colleys The Ordeal of Elizabeth Marsh (2007), där ett enda livsöde används för att dra ihop en lång rad trådar som säger något väsentligt om världen under 1700-talet. Ytterst är det egentligen något sådant jag vill göra för Pehr Löfling, men med ett något snävare fokus på kunskapens globalisering i mitten av samma sekel som historiskt sammanhang.

David Livingstone, Putting Science in Its Place (2003)För att renodla de möten och relationer som gör Löfling intressant, vill jag försöka lyfta fram den rumsliga dimensionen av hans livshistoria genom begreppet livsgeografi. Det har, närmast i förbigående, lanserats av David Livingstone i boken Putting Science in Its Place från 2003. Dess grundläggande budskap är att vi alltid påverkas av den plats eller det rum där vi befinner oss – alltså tämligen bokstavligt var vi är situerade, för att använda en term som varit populär på senare år (men ofta i en lite mer abstrakt mening). Livingstone menar att vetenskapshistorien skulle ha mycket att vinna på att studeras utifrån denna insikt, och det gäller inte minst biografier av mer eller mindre framstående forskare. En sådan, rumsligt organiserad biografi kan kallas för en livsgeografi.

Att betona just den rumsliga aspekten tycks vara särskilt lämpligt i Löflings fall, då hans verksamma liv så tydligt sönderfaller i tre perioder knutna till tre platser: Uppsala 1743–51, Madrid 1751–53 och Cumaná 1754–56. I var och en av dessa miljöer blir han ena parten i ett möte mellan olika kulturer och kunskapssystem, som i tur och ordning belyser helt olika frågeställningar kopplade till den linneanska vetenskapens globala historia. Tanken är alltså att använda de tre perioder och rumsliga miljöer som formade hans vuxna liv som strukturerande principer, för att i en och samma livshistoria knyta ihop en rad större frågor kring vetenskap, stats- och imperiebyggande och globalisering.

Sammanfattningsvis menar jag att Pehr Löflings liv och resor ger unika möjligheter att analysera och diskutera den tidiga våg av kunskapsglobalisering som den linneanska botaniken var en del av. Dels var han med och formulerade de linneanska principerna, dels bidrog han till att sprida och etablera dem i Europa, och slutligen fick han som få andra möjlighet att tillämpa och pröva dem i en kolonial miljö där de både utmanade och utmanades av inhemska kunskapssystem. Projektet handlar därmed framför allt om de möten som uppstod mellan Löfling och den linneanska systematiken, mellan honom som linneansk ”apostel” och det spanska vetenskapssamhället samt mellan honom som europeisk vetenskapsman och de amerikanska ursprungsinvånarna.

Kunskapens globalisering på 1700-talet

Min forskning om Pehr Löfling vilar enkelt uttryckt på tre ben: personen och hans livshistoria är den empiriska (källmässiga) grundvalen, kunskapens globalisering utgör det historiska sammanhang han sätts in i och livsgeografi sammanfattar projektets teoretiska och metodologiska utgångspunkter. Det förra inlägget på bloggen handlade om personen Pehr Löfling och baserades på en del av det föredrag jag höll i Uppsala nyligen. Nu har turen kommit till kunskapens globalisering och om någon vecka eller så lägger jag ut den sista texten i denna lilla ”Uppsalatrilogi”, den om livsgeografi och biografiskrivande.

* * *

Hanna Hodacs och Kenneth Nyberg, Naturalhistoria på resande fot (2007)I ett tidigare projekt har jag tillsammans med Hanna Hodacs ägnat mig mycket åt att granska den gängse bilden av de så kallade Linnélärjungarnas resor. Bland annat skrev vi boken Naturalhistoria på resande fot. Om att forska, undervisa och göra karriär i 1700-talets Sverige (2007). I det arbetet kom jag själv egentligen aldrig riktigt bort från fokuseringen på Linnés personliga roll, vilket är paradoxalt eftersom det var just detta som vi delvis var kritiska till i vår genomgång av rådande uppfattningar. Det jag hoppas kunna göra i min forskning om Pehr Löfling och kunskapens globalisering är alltså att nu, om inte tidigare, kunna ta detta steg ut ur Linnés skugga.

Kanske är ett förtydligande här på sin plats: Självfallet var Linné oerhört viktig genom sin betydelse för 1700-talets naturvetenskap och den globalisering av kunskapen (om naturen) som jag talar om nedan; detta i sig är det knappast någon som ifrågasätter. I forskningen har emellertid Linnés ”storhet” ofta tagits som själva utgångspunkten för undersökningar av personer och företeelser i hans omgivning. Exempelvis hans resande studenter har därför många gånger studerats utifrån sin koppling till honom som individ, snarare än sin relation till de större processer som ytterst gör både dem och Linné historiskt viktiga och intressanta.

I detta projekt vill jag därför undersöka hur Löfling, visserligen som en linneansk ”apostel”, har påverkat och påverkats av de större globala processer som den linneanska vetenskapens spridning och tillämpning innebar. I det arbetet tror jag att perspektivet kunskapens globalisering kommer visa sig vara användbart. Så vitt jag vet har ingen tidigare använt det som ett begrepp med den innebörd och i det sammanhang som skisseras i det följande. (Den som sett sådana exempel får gärna kontakta mig via e-post på kenneth.nyberg[snabel]gu.se eller via Twitter på @ksnyberg.)

På senare år har det som kallas globaliseringens historia ägnats stort utrymme inom forskningen. Det är en tematik som är nära förbunden, men inte identisk, med den större rörelsen mot global history. Även om det finns olika definitioner av globalisering, brukar ofta ett avgörande kännetecken på den sägas vara den globala integrationen av marknaden för vissa varor som socker, te och bomull. Med detta menas just att marknaden blev global, att produktionen och försäljningen av exempelvis bomull i en del av världen påverkades av produktion i andra delar.

Med hänvisning till många nyare studier av förhållandet mellan 1700-talets vetenskap och kolonialism, skulle man kunna hävda att globaliseringen av kunskap – huvudsakligen men inte enbart på européers villkor – är en parallell utveckling av stor betydelse. I det sammanhanget spelade det linneanska sexualsystemet inom biologin en avgörande roll genom sin universella taxonomi (klassificeringssystem) och principer för namngivning av växter och djur.

Parallellen mellan varumarknader och rådande kunskapssystem inom naturalhistoria skall kanske inte dras alltför långt, även om forskningen på senare år alltmer påvisat de starka kopplingarna mellan vetenskapen å ena sidan och politik och ekonomi å den andra. Poängen är snarare att lyfta blicken från den nationella, eller i bästa fall europeiska, nivå som vi ofta rört oss på och istället anlägga ett globalt perspektiv utan att hamna i de, som jag ser det, ofruktbara diskussioner som postkoloniala ansatser har lett till. Globalisering är ju dessutom en process eller en rörelse med olika faser där det ibland flyter på snabbt och ibland går trögare, med bakslag och kompromisser. Detta gäller även den linneanska botanikens spridning, som inte var den enkla segerhistoria vare sig i Europa eller ute i världen som den ofta framställts som.

Det är mot denna bakgrund som syftet med mitt projekt om just Pehr Löfling börjar bli synligt och begripligt. Tanken jag har är att använda honom som empiriskt exempel för att, i en enda livshistoria, undersöka de komplexa samband mellan vetenskap, nationalstater och uppbyggnaden av koloniala imperier som påvisats i forskningen. Var och en av dessa företeelser har det skrivits något om, ibland ganska mycket, men det jag vill göra är att närmare analysera hur de får genomslag i ett enskilt forskarliv och i vilken mån individen i sin tur kan påverka dessa större processer. Det är där Löfling och hans liv blir intressant – eller närmare bestämt hans ”livsgeografi”, ett begrepp jag återkommer till i ett senare inlägg.

Twitter för historiker och andra nybörjare

Twitter är användbart till mycket och för många är det idag vardagsmat, men för den oinvigde är det inte helt lätt att förstå vad det är, hur man kommer igång med det och vad det kan användas till. Att förklara detta på ett pedagogiskt vis är inte det lättaste, och därför vill jag tipsa om två introduktioner till Twitter som jag tycker är riktigt bra.

En mer allmän orientering om vad Twitter är och hur man handfast kommer igång ger Jessica Parland-von Essen på sin alltid läsvärda blogg Essetter i ett inlägg som är föredömligt klart och enkelt. Hos en amerikansk historiker, Rachel Herrmann, beskrivs också några av Twitters grunddrag och dessutom resonerar hon kring hur det kan användas av just historiker (och andra historiskt intresserade). Nyhetsspridning, nätverkande och möjlighet att följa diskussioner vid konferenser är bara några exempel av nästan oändligt många tänkbara; liksom andra verktyg blir Twitter vad man gör det till.

Länken till Herrmanns blogg fick jag för övrigt via (just det) Twitter, närmare bestämt Katrina Gulliver (@katrinagulliver) som är en av de flitigaste ”twitterstorians” eller twittrande historikerna.

Vem var Pehr Löfling?

Det följande är ett försök att kort och enkelt summera det vi känner till om Pehr Löflings livshistoria; för den som vill veta mer finns en kort biografi som ger vissa ytterligare faktauppgifter på Wikipedia. Texten här är en del av den muntliga presentation jag höll vid det tvärvetenskapliga 1700-talsseminariet i Uppsala den 22 februari 2012, vilket jag skrivit om i mina två senaste inlägg. Först när jag satt och slutjusterade föredraget insåg jag att det skulle komma att hållas på dagen 256 år efter det att Löfling gick ur tiden. Längre fram kommer jag att lägga ut en andra del av min presentation, den som handlar om det historiska sammanhang Löfling verkade i.

* * *

Pehr Löfling föddes 1729 som son till bruksbokhållaren vid Tolvfors bruk i Gävletrakten och kom till Uppsala universitet i de tidiga tonåren. Sommaren 1748 verkar Carl von Linné ha fått upp ögonen för hans talanger, och han försvarade året därpå en avhandling kallad Gemmae arborum, ”Trädens knoppar”. Till skillnad från hur det brukade vara vid denna tid anses den vara författad av studenten själv, alltså Löfling, och den är särskilt notabel för att den använde en form av den binära nomenklatur som Linné senare lanserade på bred front i sitt stora verk Species plantarum (1753).

Som informator för Linnés son, Carl von Linné d.y., var Löfling också den som ett par år senare skrev ut manuskriptet till Philosophia botanica (1751), ett annat viktigt arbete, efter den sjuke Linnés diktamen. Båda dessa exempel ger en antydan om hur nära involverad Pehr Löfling var i formuleringen av några av de mest centrala principerna i den linneanska botaniken. Som botanikern Bengt Jonsell har påpekat är det emellertid svårt att veta exakt vilken roll han mer aktivt kan ha spelat.

På spanskt initiativ men ivrigt understödd av Linne reste han  våren 1751 till Madrid för att gå i spanska regeringens tjänst. Under två och ett halvt år levde och arbetade han i huvudstaden med omnejd, där han gjorde korta botaniska exkursioner. Efterhand kom han på mycket god fot med de spanska botanister som i grunden var rätt skeptiska till Linnés nymodigheter och höll fast vid den systematik som Joseph Pitton de Tournefort (1656–1708) utarbetat. Här blev Löfling alltså en viktig länk i arbetet att sprida den linneanska botaniken ute i Europa. Under tiden i Spanien var han dock ganska begränsad i sin rörlighet på grund av att myndigheterna inte lät honom resa fritt bortom Madridregionen, vilket så småningom irriterade honom allt mer.

Någon gång i mitten av 1753 bestämdes det att Löfling skulle medfölja José de Iturriagas stora expedition till Orinoco-området i det som idag är nordöstra Venezuela. Syftet med detta företag var att en gång för alla fastställa gränsen mellan spanska och portugisiska besittningar i Sydamerika, samt att mota andra europeiska nationers framstötar i Surinam – bland annat de holländska där Daniel Rolander figurerar.

I ett större perspektiv kan Iturriaga- eller Orinoco-expeditionen sägas vara ett av de första uttrycken för en spansk kraftansamling under 1700-talet i syfte att återta ett fast grepp över de amerikanska kolonierna och bättre utnyttja dessas naturresurser. I det sammanhanget blev den naturalhistoriska forskningsfronten i linneansk gestalt ett viktigt verktyg, och det är mot den bakgrunden man ska se Löflings uppdrag som ledare för den botaniska delen av expeditionen. Han var mycket stolt över att i den rollen ha två unga botaniker eller medicinare, och två tecknare (för botaniska illustrationer) under sitt kommando.

Efter flera månaders vistelse i Cádiz och det närbelägna Puerta de Santa María för diverse förberedelser, avreste expeditionen i början av 1754 och anlände till Cumaná på Venezuelas kust den 11 april. Här vistades Löfling under knappt två år och gjorde diverse fältresor i regionen, men efterhand försämrades hans hälsa och den 22 februari 1756 dukade han till sist under för någon form av tropisk feber. Han efterlämnade flera manuskript till vetenskapliga arbeten och en riklig korrespondens, både inom expeditionen och (från tiden i Madrid) med många hemma i Sverige – däribland den gamle läraren Linné.

Några år efter Löflings död publicerades ett antal av hans skrifter, i mer eller mindre redigerad form, av Linné under titeln Iter Hispanicum (1758). Det enda större arbetet på svenska om Löfling och hans verk är Stig Rydéns bok Pehr Löfling. En linnélärjunge i Spanien och Venezuela 1751–1756 (Stockholm 1765). Jag (Kenneth Nyberg) har också publicerat en utförlig katalog, med kommentarer och noter, över Löflings s.k. ”brevbok” som ger en överblick över hans korrespondens under tiden i Madrid och Cádiz-området (1751–54). Den går att ladda ner i fulltext här.