Historieintresse och högerpopulism

I Göteborgs-Postens lördagsbilaga Två dagar (nås på nätet bara via betaltjänst) var det igår en intressant artikel av Anders Sporsén Eriksson om ”rötter”, alltså de senaste decenniernas uppsving för släktforskning och för historia mer allmänt. Som exempel nämndes Antikrundan och olika släktforskningsprogram i TV, historiska romaners och biografiers popularitet med mera. Det var ett läsvärt reporage, med en spännande mix av olika intervjuobjekt med eller utan akademisk förankring som gav sin syn på denna trend och vad den kan bero på.

En återkommande vinkling i reportaget gjorde mig dock lite fundersam, nämligen sammankopplingen mellan det ökade historiska intresset och högerpopulism. De som intervjuades fick alla kommentera relationen mellan den allmänna retrovågen och Sverigedemokraternas (tidigare även Ny Demokratis) värnande om ett etniskt renodlat och homogent svenskt kulturarv. Här och var framställdes det också som om steget från ett intresse för gamla antikviteter eller anmödrar – eller för det förflutna rent generellt – till främlingsfientlig nationalism och rasism var snubblande nära.

På sätt och vis är det en begriplig koppling, i det att båda vid första anblicken kan ses som uttryck för behovet av något fast, tryggt och välbekant i en osäker och föränderlig värld. Samtidigt handlar det om två fundamentalt olika slag av historieintresse: ett som drivs av frågor och ett som erbjuder färdiga svar. Som idéhistorikern Michael Azar påpekar i GP-artikeln handlar ju exempelvis släktforskning om att söka sina individuella rötter, och dessa visar sig ofta vara mer etniskt komplicerade än man trott.

Ju fler som får den insikten, desto svårare blir det att upprätthålla idén om det trygga och homogena Sverige som en gång (inte) var. Det finns inget som kan utmana och undergräva högerpopulistiska förenklingar av det förflutna så mycket som ett aktivt och levande historieintresse i samhället i stort. Och – apropå en helt annan debatt – om inte detta är ett glasklart exempel på ”nyttan” av historisk kunskap och forskning vet jag inte vad det skulle vara.

2 reaktion på “Historieintresse och högerpopulism

  1. Claes Carlsson-Klauzner

    Att reportern kopplade högerpopulism med historiaintresset kanske har med en instinktiv sammankoppling mellan historiska förklaringsmodeller och konservativ politik och ytterst nazismen. Så var det ju också. När socialdemokraterna en gång tog över makten gjorde man det som det moderna alternativet som bara tittade framåt. Det var också en reaktion på det tidigare konservativ-liberala samhället präglat av nationalromantiska historiska myter. Ju starkare framtidstro vi haft desto mer har historieämnet marginaliserats. Nu har vi förlorat tron på politiken som vägen mot en framtid som bara blir bättre och bättre. Överhuvud taget har framtidstron fått sig en knäck i den ekonomiska krisens spår (den svenska ”historieboomen” inleddes samtidigt som 1990-talskrisen). Politiken levererar inte längre den starka visionen om framtiden och nu gör inte heller ekonomerna det. Då börjar folk blicka tillbaka. Dessutom tror jag det finns en identitetsdimension i det nyvaknade historiaintresset. Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Idag är den individuella identiteten så mycket viktigare än den kollektiva.

    Om det nya historieintresset ska bli något positivt eller negativt beror på hur den används. Släktforskning är en fantastisk ingång till historiens nyanser medan ett fasthållande vid gamla nationalromatiska tankemodeller kan leda hur fel som helst.

    Hur som helst tycker jag det är hög tid att fler historiker börjar synas, inte minst på internet där ”vanligt folk” så ofta söker sina svar.

    Nu ska jag läsa GP från i lördags!

    1. Kenneth Nyberg

      Hej igen Claes och tack för kommentar! Jag delar i princip din analys och har nog egentligen inga större problem med artikeln – den var som sagt läsvärd och jag förstår logiken i resonemanget. Min poäng här är väl närmast att historia å ena sidan kan användas för att främja (både höger- och vänster-) syften i nuet och å andra sidan kan hjälpa oss hålla kritisk distans till nuet på ett ”hälsosamt” sätt som motverkar snarare än underlättar förenklingar. Det sistnämnda, som för mig är en ganska självklar aspekt, är tydligen inte alls så självklar för andra och därför kändes det viktigt att lyfta den. Som du skriver, det finns en positiv och en negativ potential i historieintresset och det var det jag ville få fram.

      En fundering till: Antikrundan kanske inte direkt främjar ett kritiskt medvetande i samma mening som akademisk forskning gör – där gjorde jag mig själv skyldig till en (implicit) förenkling i inlägget – men det står för ett sökande och nyfiket förhållningssätt till historien som SD och liknande grupper inte kännetecknas av. Deras närmande till det förflutna drivs istället av rädsla och osäkerhet av de skäl du tar upp, vilket vi måste ha förståelse och i någon mening också viss respekt för. Trots att högerpopulisterna ofta talar om styrka är det ju de i samhället svaga som sympatiserar med dem (och för den delen vänster- eller religiösa extremister), de som på ett eller annat vis förlorat på utvecklingen och lämnats åt sitt öde. Ska vi kunna möta deras historieförvanskning måste vi nog ha den förståelsen med oss, vilket känns viktigt att påpeka.

Kommentarer inaktiverade.