månadsarkiv: februari 2012

Drottningar och andra stjärnor

Som man kunde förvänta sig har kronprinsessan Victorias nedkomst med en dotter helt dominerat nyhetsflödet sedan igår morse. Visserligen har flera redaktioner på förfrågan medgett att det egentligen inte är någon ”viktig” nyhet, men ändå ges den stort utrymme och olika vinklar utforskas in i minsta detalj. Skälet är enkelt: alldeles bortsett från vilket förtroende eller politiskt stöd monarkin har som institution, väcker de kungligas förehavanden enormt intresse bland människor inom och utom landet.

Även om födseln av en tronarvinge inte är en viktig nyhet, är den alltså en stor nyhet. Och då återkommer, som den så ofta gör, frågan om just monarkins vara eller inte vara, hur dess opinionssiffror har utvecklats på lång och kort sikt och så vidare. Här liksom i många andra diskussioner numera finns väldigt lite tålamod eller förståelse för andra åsikter än de egna, vilket blir särskilt tydligt på Twitter med dess omedelbarhet och begränsade utrymme för nyanser och genomtänkt argumentation. (Jag säger inte att det saknas, bara att förutsättningarna för sådana kvaliteter inte är de bästa just där.)

Ett exempel på motsatsen var en mycket intressant Twitter-konversation (Twittersation?) om den nyfödda prinsessan som jag (@ksnyberg) haft under kvällen med kollegerna Brita Planck (@planckskonstant) och Ida Östenberg (@idaostenberg). Den handlade inte primärt om ställningstaganden för eller emot monarkin, utan om vad valet av namn på tronarvingen egentligen signalerar och om hur hovet försöker navigera i ett ständigt föränderligt politiskt och medialt landskap. Det blev ett tankeväckande utbyte som fick mig att vilja utveckla några resonemang om det sistnämnda lite mer utförligt.

Själv tycker jag det är fascinerande att följa just det manövrerande för att bevara sin relevans som kungahuset tvingas praktisera dag ut och dag in. Utmaningen består främst i att, på en slak och ofta darrig lina, balansera mellan upprätthållandet av kunglig distans och upphöjdhet å ena sidan och ett lagom mått av folklighet och intimitet å den andra. Mer än något annat får kung, kronprinsessa och tronföljare inte komma att ses som ur takt med tiden och alltför bundna vid stela gamla traditioner. Samtidigt står själva grunden för monarkens särskilda ställning att finna i arv, tradition och kontinuitet. Det är en paradoxal position.

Här kan jag inte låta bli att tänka på den utsökta filmen The Queen med Helen Mirren och Michael Sheen, som handlar om just den svåra balansakt dagens konstitutionella monarker ställs inför. När prinsessan Diana dog i en bilolycka sommaren 1997 uppstod en djup förtroendekris för drottning Elizabeth på grund av att hon inledningsvis vägrade behandla den omkomna som en kunglighet, av det enkla skälet att Diana vid det laget inte längre var en del av den kungliga familjen. Media och allmänhet kunde inte acceptera sådant protokollärt ”finlir” och krävde högljutt att drottningen skulle ändra hållning. Efter starka påtryckningar från premiärminister Tony Blair gjorde hon också detta, och det är främst om spelet mellan dessa två som filmen handlar. Den är mycket sevärd.

Risken för det svenska kungahuset, särskilt den yngre generationen, ligger knappast i att det uppfattas som alltför stelbent och traditionellt – åtminstone inte att döma av vad vi sett de senaste dagarna. Som ett exempel kan man peka på prins Daniels uttalande strax efter dotterns födelse att hans ”känslor var all over the place”. Som jag skrev på Twitter skulle ”blotta försöket att tänka sig de orden i Gustav V:s mun ge svindel”; tanken känns helt absurd, vilket visar hur mycket även monarkin har förändrats på bara ett drygt halvsekel. (Gustav V var svensk kung 1907–1950 och nuvarande kungens farfars far.)

Ett annat exempel är den nyfödda hertiginnan av Östergötlands namn, Estelle (stjärna). Detta väckte mycket starka reaktioner, inte minst från författaren och journalisten Herman Lindkvist, som menade att namnet saknade all förankring i svensk tradition och över huvud taget var helt opassande. Det ska erkännas att jag själv först också tyckte det var ett märkligt val. Vid närmare eftertanke ser jag det dock som antingen ett modigt eller också mycket kalkylerat beslut att välja något som bryter mot alla konventioner för svenska kungliga namn. Samma signal ger prinsessans övriga namn, Silvia Ewa Mary. Vart och ett av dem har sin förklaring, men sammantaget bildar de en rent iögonenfallande helhet genom sin närmast fullständiga brist på traditionalism.

Man skulle givetvis kunna tolka den udda mixen av namn som utslag av dålig smak eller klumpiga försök till folklighet. Med tanke på att betydande möda troligen lagts ner på denna fråga inom hovet under ett antal månader är det dock knappast några snabbt hoprafsade namnval utan resultatet av mycket noggranna överväganden. Det kan inte råda något som helst tvivel om att namnen, i synnerhet Estelle, valdes i full medvetenhet om att de skulle väcka stor uppmärksamhet och delvis starka reaktioner. Kungen och andra måste också ha haft klart för sig vad utfallet av den därpå följande diskussionen skulle bli: att hovet framstår som mer modernt och mindre traditionellt än innan. Så som opinionen ser ut idag kan det intrycket bara stärka kungahusets och därmed monarkins ställning, åtminstone temporärt.

På längre sikt är det en mer öppen fråga, för det var ju det där med balansakten mellan distans och närhet – upphöjdhet och folklighet. Visst är det sympatiskt att prins Daniel är så spontan och använder så alldagligt språk, men vad är det då i längden som märker ut honom och andra medlemmar av familjen som just kungligheter? Helt ”vanliga” blir de visserligen aldrig, för som kungliga är de garanterade en status som kändisar av allra första rangen (om uttrycket tillåts). Men efterhand som tiden går, och särskilt ju mer framgångsrika hovet blir med att använda sociala medier och låta människor komma de kungliga nära, desto mer kommer de att framstå som ”vanliga kändisar” vilkas främsta egenskap alltmer blir att de är kända för att vara kända.

Med andra ord kommer strålglansen från den alldeles särskilda aura, på vilken hela idén om kunglighet och majestät ytterst vilar, obönhörligt att avta tills den inte längre räcker för att bära upp den konstitutionella monarkin. Frågan är inte om, utan när, detta kommer att hända och om Sveriges drottning då heter Victoria eller Estelle.

Ett transatlantiskt 1700-talsseminarium

Gårdagens 1700-talsseminarium i Uppsala om svenska forskningsresande i Sydamerika blev mycket givande. I fokus för intresset stod två elever till Linné, Daniel Rolander som vistades i Surinam sju månader 1755–56 och Pehr Löfling som tillbringade knappt två år i Guayana (i dagens Venezuela) 1754–56. James Dobreff talade om Rolander och jag om Löfling, och efteråt blev det en intressant diskussion med frågor från vitt skilda ingångar då en lång rad discipliner fanns representerade i lokalen.

Seminariet var i dubbel bemärkelse transatlantiskt, eftersom Jim medverkade via videolänk från sin arbetsplats, University of Massachusetts Boston. Ett och annat videosamtal har jag haft, men det var första gången jag deltog i ett vetenskapligt seminarium där denna teknik används och det gjorde tillställningen extra intressant. Jag tyckte också att Jim och jag kompletterade varandra på ett fint sätt, genom att det fanns tydliga beröringspunkter mellan oss samtidigt som vi närmar oss ”våra” resenärer från delvis olika utgångspunkter.

Här vill jag också passa på att tipsa om boken Ur regnskogens skugga, som kom ut hösten 2011 och handlar om Daniel Rolanders resa till Surinam. Dels återges där texten till hans resedagbok, Diarium Surinamicum, i svensk översättning från latinet av Arne Jönsson, dels innehåller den en biografisk essä av James Dobreff om Rolander. Sist men inte minst är den magnifikt illustrerad genom Helene Schmitz vackra fotografier från en nutida resa i Surinam.

En lätt reviderad version av delar av min presentation vid seminariet kommer att läggas ut på bloggen inom kort. Om inte annat gjorde jag en översiktlig sammanfattning av Löflings livshistoria som jag tror kan passa bra här.

Ny bloggadress: tidensskiften.se

Tidens skiften drivs med bloggplattformen WordPress och har haft sin huvudadress där sedan bloggen startade i september 2010. Nästan lika länge har det funnits en vidarebefordran från domänen www.tidensskiften.se, men från och med idag har jag slagit ihop de båda så att tidensskiften.se är huvudadress. Det ska fortfarande fungera via wordpress.com, men de som till äventyrs har bokmärken eller prenumererar på RSS-flöden från bloggen bör uppdatera till den nya adressen. (Tillägg 131003: Allt material från Tidens skiften finns nu på adressen http://kennethnyberg.org.)

När vi inte vill veta mer

Intressant reportage av Pamela Paul i New York Times idag om hur det blir allt svårare att värja sig för det vi inte vill veta om varandra. I takt med att hela webben integreras alltmer direkt med sociala medier som Facebook och Twitter, kan ”vänner” av mycket skiftande slag dyka upp i de mest oväntade sammanhang:

Last month, Google announced that posts from its Google Plus member profiles would be sprawled across the company’s search results. Searching for the phrase ”yellow bikini,” for example, you might see a snapshot of your former English teacher on the beach in Aruba. A Google spokesman asserts that the program is designed to combat ”the faceless Web.”

The faceless Web, seriously? More like the Web of too many faces.

Artikeln knyter an till den uppluckring av gränserna mellan privat och offentligt, och mellan olika sociala sfärer i en människas liv, som de sociala medierna för med sig. Många av oss tar sådana gränser för givna, men de är historiskt sett en relativt ny företeelse. Bara tiden kan utvisa om det kommer en motreaktion eller om den ”privata offentligheten” fortsätter sin frammarsch.

Det finns starka krafter, inte minst kommersiella, som talar för det senare.

Surfplattor, pennor och pedagogik

Debatten om surfplattornas vara eller inte vara i skolan har nu blivit hett politiskt stoff. Sedan Jan Björklund förra veckan ifrågasatte ett projekt med plattor i Sollentuna ansåg ett par moderata ungdomspolitiker ”att han gjort sitt” som utbildningsminister, medan (s)tatsvetaren Ulf Bjereld skrev att han riskerade börja uppfattas som ”skolpolitikens Kapten Stofil”. Ett par dagar senare gick ett antal kommunala (fp)-politiker i svaromål (om de försvarade Björklund är mer oklart), genom att deklarera att de fullt ut är med på framtidståget och satsar på datorer likaväl som pennor i skolan.

Som jag skrev på Twitter delar jag oron för att Björklund inte förstått vidden och djupet av de tekniska och sociala förändringar som just nu pågår och hur det kommer att påverka hela utbildningsväsendet framöver. Likväl ser jag en uppenbar risk för att hans kritiker hamnar i det andra diket, åtminstone de som inte andas en stavelse om hur mycket arbete som krävs för att tillvarata den nya tekniken i skolan. Självfallet ska varje barn och ungdom ha tillgång till en dator, läs- eller surfplatta, men därmed är ”problemet” inte löst – inte på långa vägar. Tekniken ger oerhörda möjligheter, men för att dessa ska kunna realiseras krävs ett massivt stöd till alla lärare och förskollärare som ska förändra hela sitt sätt att arbeta. Detsamma gäller skolledare, lärarutbildare och andra inom utbildningsväsendet i en jättelik omställning som är svår men nödvändig.

En viktig aspekt i sammanhanget är att tekniken förändras så oerhört snabbt, samtidigt som ”en-till-en-projekt” – satsningar på en egen dator eller surfplatta till varje elev – är omfattande företag vilka kräver tid för planering och genomförande i stor skala. När de väl är igång kommer nästa teknikvåg och så börjar den mödosamma processen om. Det betyder att nästan ofattbart mycket tid går åt till ren logistik och samordning, att utbilda både lärare och elever på själva hårdvaran och så vidare. Eftersom vi behöver minska friktionen och allt kringarbete så mycket det bara går inför en uppgift som är svår nog ändå, är det tveksamt om denna typ av satsningar är bästa vägen att gå – hur tacksamma de än kan vara i ett politiskt debattklimat där det är viktigare att framstå som handlingskraftig och ”uppdaterad” än att finna långsiktiga lösningar.

Därför vill jag varmt rekommendera ett blogginlägg av läraren Marie Linder  (tipstack till Pernilla Tejera) som är något av det klokaste jag läst om ny teknik i skolan. Hennes ”anspråksfulla förslag” är att vi satsar på BYOD (Bring your own device), alltså att elever tar med sig de datorer, surfplattor eller smartphones som de redan har in i undervisningen. De som inte har någon användbar ”pryl” får låna en av skolan, men enligt Linder är det inte så många som man skulle kunna tro. Genom att det (oftast) är de egna prylarna som används blir tröskeln minimal för eleverna att ta sig över, och därmed även behovet av support från (och teknisk kompetens hos) lärarna. Linder diskuterar också konkret och nyanserat ett antal andra aspekter, både möjligheter och risker, med detta arbetssätt.

BYOD-modellen gör att lärare och elever i högre grad kan fokusera på lärandet med hjälp av ny teknik snarare än tekniken i sig. Det massiva stödet till alla lärare (och lärarutbildare) behövs fortfarande, men det är det som är själva poängen: den verkliga utmaningen är pedagogisk, inte teknisk, och det är därför den vi borde diskutera. Frågan är varken ”om” eller ”vad”, utan ”hur”.

Åter till Uppsala

Forskar man om 1700-talets naturalhistoria och linneanskt resande får man själv ofta resa till Uppsala (om man inte redan bor där). Det tycker jag om, och den 22 februari är det dags igen. Då talar jag och James Dobreff om ”Linnélärjungar i Sydamerika: Daniel Rolander och Pehr Löfling” vid Marie-Christine Skunckes tvärvetenskapliga 1700-talsseminarium. Jim deltar via videolänk från Boston medan jag (förhoppningsvis) medverkar på plats.

Rubriken för mitt bidrag vid seminariet är ”Pehr Löflings livsgeografi och kunskapens globalisering”. I grunden är det en kort presentation av utgångspunkterna för mitt Löflingprojekt, som ännu befinner sig i inledningsfasen eftersom jag först nyligen börjat arbeta mer koncentrerat med det. Bland annat kommer jag ta upp de frågor projektet aktualiserar om hur enskilda livsöden kan användas för att studera större historiska processer.

Temat för seminariet är välkommet och mycket motiverat. De senaste åren har alltmer intresse riktats mot spanska och sydamerikanska dimensioner av den tidigmoderna vetenskapshistorien, som ju länge dominerats av engelska, franska och tyska perspektiv. Själv kan jag inte så mycket om Rolander, och därför ska det också bli mycket intressant att höra vad Jim har att berätta. Hoppas vi ses där!

Historieintresse och högerpopulism

I Göteborgs-Postens lördagsbilaga Två dagar (nås på nätet bara via betaltjänst) var det igår en intressant artikel av Anders Sporsén Eriksson om ”rötter”, alltså de senaste decenniernas uppsving för släktforskning och för historia mer allmänt. Som exempel nämndes Antikrundan och olika släktforskningsprogram i TV, historiska romaners och biografiers popularitet med mera. Det var ett läsvärt reporage, med en spännande mix av olika intervjuobjekt med eller utan akademisk förankring som gav sin syn på denna trend och vad den kan bero på.

En återkommande vinkling i reportaget gjorde mig dock lite fundersam, nämligen sammankopplingen mellan det ökade historiska intresset och högerpopulism. De som intervjuades fick alla kommentera relationen mellan den allmänna retrovågen och Sverigedemokraternas (tidigare även Ny Demokratis) värnande om ett etniskt renodlat och homogent svenskt kulturarv. Här och var framställdes det också som om steget från ett intresse för gamla antikviteter eller anmödrar – eller för det förflutna rent generellt – till främlingsfientlig nationalism och rasism var snubblande nära.

På sätt och vis är det en begriplig koppling, i det att båda vid första anblicken kan ses som uttryck för behovet av något fast, tryggt och välbekant i en osäker och föränderlig värld. Samtidigt handlar det om två fundamentalt olika slag av historieintresse: ett som drivs av frågor och ett som erbjuder färdiga svar. Som idéhistorikern Michael Azar påpekar i GP-artikeln handlar ju exempelvis släktforskning om att söka sina individuella rötter, och dessa visar sig ofta vara mer etniskt komplicerade än man trott.

Ju fler som får den insikten, desto svårare blir det att upprätthålla idén om det trygga och homogena Sverige som en gång (inte) var. Det finns inget som kan utmana och undergräva högerpopulistiska förenklingar av det förflutna så mycket som ett aktivt och levande historieintresse i samhället i stort. Och – apropå en helt annan debatt – om inte detta är ett glasklart exempel på ”nyttan” av historisk kunskap och forskning vet jag inte vad det skulle vara.