Professionalitet och ledarskap

I dagens GP finns en intressant debattartikel om Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU), där ett antal läkare är skarpt kritiska mot hur verksamheten leds. Men inte bara hur den leds; det som gör inlägget mer principiellt intressant är att det tar upp frågan om vilken typ av ledarskap som krävs i en organisation av SU:s karaktär:

Politikerna har lyckats med det vanliga misstaget att inte lära sig av historien. De har inte läst de vetenskapliga rapporter som finns om ledning av professionella organisationer, vilken skiljer sig avsevärt från ledningen av industriella produktionsenheter. Professionella organisationer, som till exempel sjukvård och universitet, är beroende av enskilda högt kompetenta individer medan industrin är avhängig av god maskinell utrustning och automatik och kan ledas av administrativt skickliga individer.

Just detta citat fångar på ett koncentrerat sätt en diskussion som varit mycket levande inom högskolesektorn på senare år, inte minst vid Göteborgs universitet. Starka krafter har verkat för en ”professionalisering” av ledarskapet inom akademin som bestått i att chefer ska vara professionella just såsom chefer medan deras verksamhetsbakgrund är mindre viktig. Detta går på tvärs mot den traditionella modellen vid högskolor och universitet där professionalism förståtts som förankring i den verksamhet, den profession, i vilken ledarskapet utövas – den så kallade kollegialitetsprincipen.

Uppenbarligen vill debattörerna i detta fall slå vakt om den traditionella modellen. För egen del har jag inte läst den organisationsforskning de hänvisar till och därför är jag inte säker på att man så skarpt kan skilja mellan professionella och industriella organisationer. Vad som är bäst för Sahlgrenska universitetssjukhuset kan jag inte heller säga något om. När det gäller högskolor och universitet, som jag har en del erfarenhet av, är det dock enligt min uppfattning – allt annat lika – helt uppenbart bättre med chefer och ledare som är förtrogna med den verksamhet de fått ansvaret att leda.

Ett problem som kan uppstå med sådana ”kollegiala” chefer är att de står verksamheten så nära att det blir svårt för dem att fatta även de obekväma, men nödvändiga, besluten. Det är självfallet en risk som måste motverkas på olika sätt, men åtminstone för mig är den inte så stor att den uppväger risken med ledare som rekryteras från helt andra områden: att de inledningsvis (och i vissa fall permanent) inte förstår vad verksamheten egentligen handlar om.

Thunbergssymposium i Uppsala

I dagarna (5–8 oktober 2011) pågår ett symposium om Linnélärjungen Carl Peter Thunberg i Uppsala. Rubriken är ”Carl Peter Thunberg’s Voyage and Scientific Encounters between Europe and Asia, c. 1770–1830” och arrangör är Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS). De har sina lokaler i Linneanum i Botaniska trädgården, och eftersom jag fått förmånen att delta var det igår andra gången på knappt fem månader jag gjorde en presentation i den vackra Thunbergssalen.

Thunbergssymposium i UppsalaFörra gången talade jag om Anders Sparrman och denna gång var det Pehr Löfling som stod i fokus. Många andra bidrag vid symposiet handlade ganska specifikt om Thunberg och därför hade initiativtagaren, Marie-Christine Skuncke, bett mig säga något mer allmänt om Linnélärjungarna och om deras resor i andra delar av världen än de Thunberg besökte. Ämnet för mitt inlägg var ”Linnaeus’ Apostles and the Globalization of Knowledge” och bestod dels av några inledande reflektioner kring den traditionella bilden av Linnélärjungarna, dels av ett längre resonemang om hur 1700-talets naturalhistoria kan ses som en kunskapsglobalisering. I det resonemanget använde jag Pehr Löfling och hans resor i Spanien och Sydamerika som empiriskt exempel.

Efteråt fick jag flera bra frågor om bland annat min användning av begreppen ”universell” och ”lokal” kunskap och varför jag inte tänker undersöka Löflings barn- och ungdomsår närmare, så jag har en del att fundera på när arbetet går vidare. Det är alltid nyttigt att få diskutera sina idéer och ta del av andras kritik, särskilt när synpunkterna kommer från så framstående forskare inom olika discipliner som vid Thunbergssymposiet. Nu ser jag fram emot ännu en fin dag med givande presentationer och tankeväckande samtal.

En gigant ur tiden

Inte hade jag väl kunnat ana att två inlägg på rad skulle handla om Steve Jobs men så blev det. Tyvärr. Idag — igår kväll amerikansk tid — kom beskedet att han gått bort. Man kan tycka vad man vill om Apple, om den teknologiska utveckling (och därtill kopplade sociala processer) som Jobs i så hög grad bidrog till och förknippades med, men faktum kvarstår: få människor har haft en så stor inverkan på så många andra människors dagliga liv, arbete och fritid, lek och kommunikation som Steve Jobs.

www.apple.com 2011-10-06

Som en symbol (eller ”ikon” som många gärna uttrycker det) för vårt tidevarv finns det alltså på gott och ont få som överträffar honom, och det är därför knappast en överdrift att som i rubriken ovan skriva att ”en gigant” har gått ur tiden. Att nätet idag fullkomligen flödar över av hyllningar och minnesord är därför inte så underligt. De finns snart sagt överallt vilket gör det ganska meningslöst att länka till dem, men en osedvanligt koncis och träffande karakteristik stötte jag (lite oväntat) på i president Obamas officiella reaktion på dödsbudet:

Steve was among the greatest of American innovators – brave enough to think differently, bold enough to believe he could change the world, and talented enough to do it.

Detta citat, och en del andra läsvärda länkar, hittade jag till via John Grubers populära (och i Apple-frågor ofta mycket välinformerade) blogg Daring Fireball. En mer kärnfull och rättfram, för att inte säga råbarkad, formulering av Gruber själv som delvis säger samma sak som Vita husets mer eleganta ordval: ”One of Jobs’s many gifts was that he knew what to give a shit about.” Många skulle säkert inte hålla med, men för ännu fler stämmer det rätt väl med den bild de skapat sig av Steven P. Jobs under hans sista och mest framgångsrika år. Nu tillhör han historien.