månadsarkiv: juni 2011

Självmål i utbildningsdebatten

På bloggar och i nätforum bedrivs meningsutbyten ofta i ett uppskruvat tonläge som inte direkt främjar en konstruktiv diskussion. Därför ska man vara aktsam med vilka ord man använder för att karakterisera andras ståndpunkter och argument, så att man inte i onödan polariserar eller rentav vulgariserar debatten. När det gäller Svenskt Näringslivs senaste utspel tvekar jag dock inte att hålla med Teaterförbundet om att det är ett ”skrämmande” förslag och att kalla det ett beklämmande uttryck för en inskränkt och kortsiktig syn på både utbildning och samhälle.

I korthet går förslaget ut på att bidragsdelen i studiemedlen bör sänkas och lånedelen höjas för studenter på de utbildningar, till exempel inom konst och humaniora, som i mindre grad än andra leder fram till ”ett för utbildningen relevant arbete”. Detta ska fungera som en signal till de studerande om att de går en utbildning med sämre utsikter att få arbete än andra. I Svenskt Näringslivs rapport talas också om ”lågproduktiva” utbildningar, där det saftiga exempel på ansvarslös onyttighet som lyfts fram är en litteraturkurs om Harry Potter vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Jag har ingen aning om hur det är med just Harry Potter-kursen i Växjö, men Svenskt Näringslivs utspel är djupt problematiskt på flera plan. Att de som intresseorganisation för Sveriges privata arbetsgivare vill påverka utbud och dimensionering av vissa yrkesutbildningar i syfte att säkra kompetensförsörjningen för sina medlemmar är helt naturligt. Mer problematiskt, för att inte säga uppseendeväckande, är att de så uppenbart inte verkar inse (eller anse) att högskoleutbildning kan ha något annat existensberättigande än att främja ekonomisk produktivitet och vara rent yrkesförberedande (och då enbart med inriktning mot ”säkra” och ”nyttiga” områden).

Missförstå mig inte nu. Självklart är yrkesutbildning, och ska vara, ett huvudsyfte med de kurser och program som svenska lärosäten bedriver totalt sett. Det är viktigt att Sverige bevarar sin internationella konkurrenskraft och utbildar kunniga yrkesutövare inom de områden där behoven finns. Den avgörande poäng som helt undgår Svenskt Näringsliv, i dess oförmåga att se samhället som något mer än bara ekonomi, är emellertid att den högre utbildningen därtill har flera andra viktiga funktioner att fylla. Dessa kan inte alltid kopplas mekaniskt till en specifik yrkesverksamhet, utan är samhällsnyttiga på andra sätt.

Till denna mer fundamentala iakttagelse kan man lägga det jag skrev i mitt förra blogginlägg: Även om vi bara accepterar den snävt ekonomiska nyttan som kriterium visar all erfarenhet att det inte går att förutsäga vad som om fem, tio eller femtio år kommer att vara lönsamt. Om Sverige på allvar ska vara ”långsiktigt konkurrenskraftigt” kräver det därför definitionsmässigt att vi inte närmar oss vare sig utbildning eller forskning på det kortsiktiga sätt som Svenskt Näringsliv tycks göra. Istället behöver vi slå vakt om bredden och mångfalden i kunskapsbildningen på alla områden och våga satsa även på till synes osäkra kort. Är det för övrigt inte just det som ”entreprenörskap” och ”innovation” handlar om?

Om nyttan av högre utbildning

I dagens DN finns en mycket angelägen debattartikel av Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet och ordförande i SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) och Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid samma lärosäte. Det är ett kraftfullt ifrågasättande av den snävt nyttoinriktade syn på högre utbildning och forskning som på senare år blivit alltmer framträdande i Sverige, inte minst från regeringshåll. Läs den och sprid vidare!

Vad det handlar om är inte att ett gäng insnöade akademiker ska kunna fortsätta ägna sig åt improduktivt navelskåderi på skattebetalarnas bekostnad, utan (tror jag) något av en ödesfråga för hela vårt samhälle. Dels gäller det hur ”nyttig” kunskap kommer till och utvecklas, dels om vad ”nytta” är och slutligen om vilket samhälle vi egentligen vill ha och leva i.

Fredmans och Liedmans artikel koncentrerar sig på den första aspekten, nämligen det faktum att all erfarenhet visar att kommersiellt gångbara idéer ofta uppstår oväntat när kunskaper från helt olika (och inte sällan ”onyttiga”) områden möts och bryts mot varandra. Det gäller inte minst de verkligt stora kreativa genombrotten som ger upphov till radikalt nya teknologier och produktkategorier. Även om man, som allt fler verkar göra idag, har uppfattningen att forskning och utbildning enbart syftar till ökad ekonomisk produktivitet, är det alltså inte ändamålsenligt att enbart satsa på snävt yrkesinriktad utbildning och tillämpad forskning. Istället behöver vi en mycket bredare kunskapsbildning där även till synes ”onödiga” områden ges möjlighet att utvecklas eftersom de kan vara morgondagens tillväxtbranscher.

Förmodligen är det helt rätt av Fredman och Liedman att i första hand inrikta sig på denna punkt, då jag tror vi nått så långt i utvecklingen mot ett snävt och kortsiktigt ekonomistiskt synsätt att det inte finns någon annan väg att nå igenom till dagens tongivande opinionsbildare och politiker. Men diskussionen behöver också vidgas till att handla om vad ”nytta” är, där utgångspunkten rimligen måste vara vad som är användbart eller av godo för samhället i mycket vidare mening. Det leder i sin tur in på den fråga som nästan inte alls diskuteras idag men givetvis är den viktigaste av alla, nämligen hur det goda samhället ser ut. Svaret är långtifrån givet, även om vissa tycks tro det.