Diktatorn som försvann

Ett tag såg det ut som om Muammar Gaddafi ganska raskt skulle följa Tunisiens och Egyptens stelnade despoter i spåren och sköljas bort från makten i en våg av folklig vrede (med god hjälp av vindkänsliga militärer och politiker, givetvis). De senaste dagarna har visat att han är segare, mer brutal och – om möjligt – än mer sinnesförvirrad än sina granndiktatorer, vilket gör att han kan klamra sig fast ännu en tid medan fler människoliv går till spillo och lidandet fortsätter. Inte desto mindre tycks det vara just en tidsfråga innan han tvingas ge upp och fly fältet, alternativt att någon i hans närhet hjälper honom göra permanent sorti.

Medan vi väntar på hur det ska gå i Tripoli (stora delar av övriga Libyen verkar ju redan vara i oppositionens händer) kan jag inte låta bli att tänka på Egyptens Mubarak och hur han, i min föreställningsvärld, försvann en gång redan 1986. Det var då jag som femtonåring tillbringade nästan ett halvår i Egypten tillsammans med mamma, pappa och lillebror. Några månader dessförinnan hade säkerhetsstyrkorna (eller om det var den reguljära polisen) revolterat mot Hosni Mubarak och, bland mycket annat, bränt ner det stora amerikanskägda hotellet Holiday Inn alldeles intill de berömda pyramiderna i Giza. På väg dit för ett vanligt turistbesök passerade vi de förkolnade resterna av hotellet och jag knäppte en bild som fortfarande sitter inklistrad i mitt egyptiska fotoalbum. Den bilden var något av det första jag började tänka på när nyheterna om upplopp och eldsvådor i Kairo började strömma in för några veckor sedan.

Under den tid vi vistades i Egypten märktes dock inga oroligheter av, och att Mubarak hade ett fast grepp om läget märktes inte minst på de statliga TV-nyheterna. Vi brukade titta på nyhetsutsändningarna varje kväll trots att de var på arabiska, som ingen av oss kunde mer än några ord av. Inledningen av varje nyhetsprogram var extremt förutsägbar: den handlade om vad president Mubarak hade gjort och sagt under dagen. I kanske tre månader, uppåt hundra gånger, såg vi dag ut och dag in TV-nyheterna visa bilder av Mubaraks alla förehavanden in i minsta detalj (så kändes det i alla fall). Ibland inspekterade han jordbruk eller industrianläggningar, ibland satt han vid stora mörka träbord omgiven av allvarliga män i kostym, åter andra gånger skakade han hand med besökande statsmän eller hälsade på jublande skolbarn. Och så vidare, och så vidare i det oändliga.

Så en dag, plötsligt och mycket chockerande, var den store Mubarak borta. Nyhetsuppläsarna andades (såvitt vi kunde höra) inte en stavelse om honom, och de visade helt avgjort inte några filmsekvenser med honom – eller ens en stillbild. Vad som kom istället är jag osäker på, men jag tycker mig minnas att det nu var andra, helt uppenbart mindre betydande män (och enstaka kvinnor) som förevisades när de höll viktiga möten eller gjorde studiebesök ute i verkligheten. Plus en och annan ”riktig” nyhet utifrån stora världen om naturkatastrofer, olyckor eller nedrustningssamtal. Men Mubarak hade försvunnit utan ett spår, och uttrycket ”att lysa med sin frånvaro” hade fått mycket påtaglig mening.

Allteftersom dagarna gick utan att presidenten syntes till spekulerade vi alltmer ohämmat om vad som kunde ha hänt honom. Efter tredje eller fjärde kvällen började vi tro att det måste ha inträffat en militärkupp eller att Mubarak på något annat och mycket plötsligt sätt avlägsnats från makten. Helt orimliga var inte sådana hypoteser med tanke på oroligheterna några månader tidigare. Om det skulle visa sig vara sant kunde vi som iögonenfallande utlänningar plötsligt befinna oss i ett utsatt och besvärligt läge. ”Skräckblandad förtjusning” är därför en ganska god beskrivning av den känsla med vilken vi luftade olika teorier om den politiska situationen och vad som hänt med Mubarak, den ena mer vildsint än den andra.

Men lika snabbt som presidenten försvunnit, lika plötsligt var han efter någon vecka tillbaka igen. På nytt kunde vi se honom beundra konstgödselfabriker och inviga moderna sjukhuskomplex, och än en gång upptog hans förehavanden hälften av varje nyhetsutsändning (åtminstone kändes det så). Vardagslunken infann sig återigen och jag måste erkänna att för den politiskt inte alltför bevandrade femtonåringen fanns det en viss trygghet i det. Ungefär så har också stora delar av västvärlden resonerat i många år om Mubarak: med honom visste de i alla fall vad de fick, även om det inte alltid var så spännande – eller demokratiskt, för den delen.

Det egyptiska folket visste också exakt vad de fick med sin president, och de bestämde sig en dag för att de inte ville ha mer av det han hade att erbjuda. Denna gång lär Mubaraks försvinnande vara på riktigt, och denna gång är det mycket osannolikt att han någonsin kommer tillbaka. Själv fortsätter jag grubbla över vad Egyptens starke man egentligen gjorde den där höstveckan 1986, när han utan förvarning plötsligt blev osynlig. Kanske hade han helt enkelt semester, men det är en så alldaglig förklaring att det aldrig skulle ha föresvävat en fantasifull tonåring på besök i verkligheten.