Såhär med några dagars distans till Björn Magnusson Staafs debattartikel i DN, vars innehåll jag till stora delar sympatiserar med, kan jag inte låta bli att återkomma till frågan om kulturarvet och Sverigedemokraterna. Tidigare i veckan skrev nämligen Claes Carlsson-Klauzner – apropå en krönika av Herman Lindqvist i Aftonbladet – att man inte helt kan bortse från att det i någon mening faktiskt finns en svensk kultur, att kulturella skillnader existerar och att dessa har en betydelse för hur vi beter oss i olika situationer: ”Du går inte i bikini i Saudiarabien.”
Även om jag inte håller med om alla delar av Carlsson-Klauzners resonemang finns det (i mina ögon) mycket som är tänkvärt i hans grundläggande poäng. Jag tror t.ex. att akademiska forskare som dagligen arbetar med frågor om kulturarv, historiebruk etc. tenderar att förbise och förringa den betydelse kulturella skillnader faktiskt kan ha, just för att de som specialister har så mycket kunskap om hur komplicerade, hur relativa och hur föränderliga kulturella mönster har varit historiskt och är idag. Med sådana insikter blir det lätt att bara avfärda personer som, likt Sverigedemokraterna, slår vakt om en statisk och monolitisk uppfattning om hur ”vi” och ”vår” kultur har sett ut. Delvis var det väl vad jag själv gjorde i det tidigare inlägget, genom att skriva att ”Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits”. Visserligen står jag fast vid den uppfattningen, men frågan är hur konstruktiv en sådan reaktion är och, än viktigare, varför lockar SD och deras syn på kulturarvet så många anhängare?
Som svar på det vill jag, trots allt, lyfta fram något helt annat än det Carlsson-Klauzner diskuterar. Jag tror nämligen – och detta är givetvis till stora delar ren spekulation – att orsaken till Sverigedemokraternas framgångar inte främst ligger i kulturskillnader utan att det har med större samhällsförändringar att göra. Vi glömmer lätt hur snabba och stora dessa förändringar har varit under de senaste decennierna, och hur hårt de har slagit mot vissa grupper i Sverige – såväl ”etniskt svenska” som människor med rötter i andra länder. I det läget är det fullt begripligt att många försöker klamra sig fast vid det välbekanta och trygga, vid det som man tror har varit konstanterna genom alla förändringar. Man söker efter sådana konstanter och vill att de ska vara enkla och lätta att förstå.
De idéer som odlas i en sådan situation är kanske inte särskilt sanna föreställningar om ”hur det var förr”, men för dem som (med rätta eller ej) känner att de blivit kvarlämnade av ett samhälle som s.a.s. gått vidare är de synliga alternativen inte så många. Att närmast reflexmässigt stämpla deras tankar som stolligheter är kanske i sig en rimlig reaktion, men det lär inte göra att Sverigedemokraternas anhängare får en mer nyanserad uppfattning om det svenska kulturarvet utan bekräftar bara deras självbild som nedtystade sanningssägare. Den fråga vi alla har anledning att fundera över är därför vad vi faktiskt kan göra för att motverka de förenklade och förvanskade bilderna av svensk historia och, framför allt, den sorgliga människosyn som de bidrar till att underbygga.
Naturligtvis är ”kultur” något oerhört flytande och föränderligt. Men hur svårfångat det än är, tycker jag det är viktigt att diskutera. Till exempel har akademiker utanför den svenska (även europeer har problem) kultursfären oerhörda problem att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden – värre än i lågutbildade yrken. Det tror jag beror på att de invandrade akademikerna ofta inte förstår vilka knappar de ska trycka på för att få dörrarna att öppna sig – samtidigt som det från det svenska hållet saknas öppenhet för annorlunda perspektiv. Problemet ligger framför allt hos den svenska majoritetskulturen. Alternativet är att de svenska arbetsgivarna har rätt. En person med svensk kulturell bakgrund är alltid bättre, och så är det väll ändå inte. Jag har inte belägg för detta, men jag tror att normerna för vad som är ”rätt och fel” är hårdare och mer exkluderande här än i de flesta andra västeuropeiska länder.
Min poäng är att det framför allt är en exkluderande svensk kultur som finns inom alla befolkningslager som är problemet. Och att vårt exkluderande oftast sker i form av omedvetna reflexer på ett intuitivt rätt och fel. Dessa intuitiva reflexer måste vi lyfta fram, diskutera och blottlägga. Det kan vi inte göra om vi inte diskuterar vårt svenska rätt och fel – eller vår kultur om du så vill.
Det är nog inte helt lätt att avgöra om normerna för rätt och fel är hårdare i Sverige än i andra delar av Västeuropa, men oavsett hur det är med den saken håller jag med dig om beskrivningen av en exkluderande svensk kultur – även om det är notoriskt svårt att avgränsa och definiera vad en ”kultur” är. Jag tror också att det är viktigt att diskutera (trots att/just för att det är svårt), så egentligen har vi nog inte så mycket skilda uppfattningar som olika tyngdpunkter i diskussionen om Sverigedemokraternas framgångar. Dvs. själva det faktum att det finns en exkluderande svensk majoritetskultur bestrider jag inte, men samtidigt tror jag att en (annan) viktig anledning till SD:s frammarsch är den vilsenhet vissa grupper känner i en tid av snabba samhällsförändringar och, för dessa grupper, ofta osäkra ekonomiska villkor. Då söker man både efter syndabockar och den trygghet man tycker sig ha förlorat. Men det är, som sagt, mer av en gissning eller spekulation än ett välgrundat sakpåstående…